It's only Him

Prolog - De Gula Ögonen

Jag vet inte hur många olika drömmar jag har sett de gula ögonen i. Det kan vara allt från en vänlig till en mardröm där jag blir jagat av något. Vad exakt det är vet jag aldrig, för varje gång jag kollar bakåt är det kolsvart eller så vaknar jag. 

Det var innan jag fyllde fem år då dens ögon började visas för mig. Inte mänskliga ögonen - inte därför att vanliga människor kan ha gula ögonen- och inte heller Edward Cullen ögon och alla andra vampyrer har, utan en mer guldfylld färg som liknar guldet på en guldkrona. 

Tänk dig att du konstant är vakad av dem, varje sig om det är dag eller natt. Du är aldrig i fred för dem för de följer dig vart du än går. Jag skulle beskriva det som du har en lönnmördare eller spion som spanar in varje steg du har och kan döda dig vilken minut som helst. Tack vare detta är jag jämt stressad och kan inte sova lugnt. 

Men för cirka ett halvår efter konstant ha haft dem i mer än tio år, lade de av att komma. Det var inte längre någon där, utan att vara ensam och inte behöva oroa sig för något annat längre. Det var så skönt när det slutade för mig. Jag kunde sova djupt och drömma mig bort till Kaliforniens stränder och den sky-varma solen, istället för att ständigt vara i en kall och djup skog. 

Fast när drömmarna lades av började massa andra dåliga saker att hända. Då och då önskade jag att ögonen var kvar och vakade för mig. Eftersom jag får den känslan av de var dem som såg till att allt var bra för mig och inget dåligt hände.  

Skogen är mörk och tyst. Det prasslar inte någonstans och vinden blåser inte. Blickstilla, dövt. Jag ser mig omkring och försöker hitta vägen ur dimman som kommit. Den täcker mina fem sinnen och jag förblir stilla. Djupa andetag Cassie, djupa andetag precis som mamma har lärt dig. Andas in, andas ut. 

Plötsligt lyser något upp i dimman långt ifrån mig, på gränsen att jag inte kan se ljuset. 

De Gula Ögonen. 

Jag drar till häpen och faller ner på marken och skriker emot dem. 

"Försvinn! Ni har redan förstört så mycket för mig. Låt mig vara i fred, som jag var i snart ett halvår!" skriker jag. 

Ögonerna släpper inte blicken från mina utan borrar sig djupare. De tänker inte försvinna eller gå iväg. Dem förblir där, blinkar inte och bara stirrar på mig. 

Jag vänder mig om och springer bort ifrån dem. Jag vill inte se dem även om de gör mig en sorts trygghet. Mina steg ökar och då och då vänder jag blicken mot ögonen. De har inte försvunnit långt från syne, utan är närmare mig än förut. 

Jag forsätter och fortsätter att springa. Ögonen är kvar där bakom. Resten av mina sinnen förutom synen är förseglade. 

Jag vaknar med ett ryck. Flåsande andetag och en svettig hand rör jag till mig själv. Mamma har vänd nacken och ser förvånat på mig såsom pappa gör fast via bakspegeln. Min syster Veronica och lillebror Tobbe kollar också mot mig. 

"Vad hände?" frågade Veronica samtidigt som hon sms:ar med någon. 

"Inget. Jag hade bara en dröm. Det är inget som ni behöver oroa er om," säger jag och försöker få tillbaks andan. 

"Är du säker? Du skrek nämligen flera gånger så jag får ont i örat," sa Tobbe och sneglade mot mig misstänksamt. 

"Som jag sa, inget speciellt," säger jag och kollar ut på omgivningen som sveper förbi i bilen. 

"Vilken tur gumman. Vi har inte långt kvar nu till Törneåa (Törne-å-a)," säger mamma och rättar tills sig i framsätet med pappan som konstant knackar på bilratten. 

Varför har drömmarna kommit tillbaks nu. Efter all denna tid undan ögonen kommer de tillbaks som ett stjärnskott? Var det på grund att vi skulle flytta till ett nytt ställe i ingenstans? 

Jag lutar mig tillbaka i sätet och fokuserar blicken mot landskapet. 

~~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ 

Ja hallå där. Då var det dags och börja skriva igen en varulv eller werewolf. Jag läst så otroligt många de senaste året mest på engelska så jag borde ju åtminstone skriva en xD. I alla fall hoppas ni tkr den här verkar vara intressant och då ses vi i nästa kapitel. :) 

So long, 

Emmiy