The Dragon's sister

Vatten

Jag spänner bågen ända upp till min beniga kind och siktar. Jag andas tungt och iakttar hinden men en skarp blick. Det här är den första hjort jag sett på ett år, jag behöver den för att få kött till den annalkande vintern. Dessutom behöver vi pengar till vinterkläder och nya skor. Jag hade varit ute på jakt när jag såg den, jag hade varit på min vanliga jakttur. Och plötsligt stod den där, vit som snö och tittade på mig med blida ögon. Jag siktar mot ögonen så att skinnet inte ska skadas och skjuter. Plötsligt känns det som att någon skär en kniv i mitt huvud, jag viker mig dubbel av smärta och skriker. Lika snabbt som smärtan kom försvinner den utan ett spår. Jag rätar upp mig och ser hinden ligga död på marken men något känns fel, den ligger inte där den stod förut utan flera meter bort. Pilen sticker ut ur en trädstam långt bort från hjorten. Det konstigaste är att hinden är drypande våt av vatten.

Försiktigt går jag fram mot det döda djuret och granskar det. Det finns inget vattenhålet i närheten och dessutom har det varit torrtid i området. Jag tar upp en pinne från marken och petar försiktigt på det livlösa djuret. Ingenting händer. Ingen vill ha onaturligt kött men man kan ju inte låta det ligga. Jag tar upp hjorten utan svårighet och går  tillbaka mot byn.  

Byns slaktare heter Bernéh,  han år trevlig mot de som är artiga men de som han inte tyckte om vill jag inte ens tänka på. Problemet till att han inte är gift är hans humör. Om man retar upp honom är man så gott som död. Jag knuffar upp dörren och slänger hjorten på disken. Bernéh skrattar tyst för sig själv och ler. "Det var inte lite det, hjortarna börjar bli sällsynta och det är inte varje dag man får hjortkött nuförtiden" jag ler åt hanns beröm och blir röd om kinderna. "Men får man fråga varför pälsen är blöt?" Jag stelnar till och försöker snabbt tänka ut en förklaring. "När jag sköt den trillade den ner i ett vattenhål" säger jag tyst och darrar lite på rösten. Han tittar tvivlande på mig och säger "Vi vet båda att du ljuger, men jag låter dig gå för den här gången". Bernéh böjer sig ner och tar upp en handfull mynt och ger till mig, jag tackar och ger mig av.

Jag stoppar ner mynten i läderpungen men sparar tre guldmynt. Jag brukar spara lite till mig själv för att jag aldrig annars får pengar av mina foster föräldrar. Lynn och Këst brukar se på mig mer som en kökspiga mer än en dotter. Jag har bott hos dem så länga jag kan minnas och jag har gjort allt jag kunnat för att göra dem stolta och så att de ser på mig som mer än ett djur. Men när jag fyllde tio slutade jag bry mig. Det var då jag började lära mig att skjuta och slåss.

När jag går runt ett hörn och möts av massor av vita tält komme jag ihåg att handelsmännen har kommit. Genast slinker jag in i en gränd och sätter mig ner på den leriga marken. Jag tömmer börsen och räknar hur mycket jag hade fått ihop de senaste månaderna. Jaktlyckan har inte varit så stor men ände mer än de förra åren, så jag blir glad då jag hittade 21 guldmynt, 15 silvermynt och 43 kopparmynt. I vanliga fall brukar jag få ihop nästan hälften så mycket. Jag går lyckligt ut på marknaden och fylls av glädje av alla tält omkring mig. Det fanns allt ifrån pajer till ädla smycken, och möbler. En dockföreställning lite längre bort får mig att rysa, jag har alltid avskytt dockor för att de ser så läskiga ut. Med tomma glas ögon som stirrar och leenden som gör mig orolig. Jag skyndar snabbt förbi till de tält som intresserar mig mest. Vapentälten har jag beundrat varje år de kommer hit. Det finns svärd, yxor, pilar och massor med utländska saker jag inte har en aning om vad de är.

En bunt små blåa grejer fångar min blick och jag går fram och kikar på dem. Det är elegant utsirade kast knivar med små blå stenar. Redan nu känner jag att jag måste ha dem. En stor muskulös man kommer fram bakom disken och tittar på mig. "Smyckena där borta vid mat tälten" jag är van att bli diskriminerad på grund av mitt kön så jag svarade honom likgiltigt "jag  vet det". "Jasså, en tuff liten tös" jag börjar bli irriterad, så jag pekar och sade kort "får jag?". Den stora mannen tittar besvärat först på mig och sedan på knivarna. Han suckar högt och ger mig sedan en av dem. Jag tar emot den och känner på den i handen. Kniven känns som om den var gjord för just mig. Den passar så bra i handflatan så att det känns som om det är en del av mig. Jag tittar mig omkring och ser en man kasta ett äpple från hand till hand. Länge står jag och låter rytmen sjunka in och sedan kastar jag. Kniven far iväg och genomborrar äpplet. Med gapande min ser mannen bakom disken hur äpplet satt fast i en trävägg men den blåa kniven i mitten. Lugnt går jag bort och drar ut kniven och lämnar tillbaka äpplet till den skräckslagna mannen.

När jag kommer tillbaka till ståndet stirrar försäljaren fortfarande på mig. "Hur mycket?" Han ruskar om sig och kommer tillbaka till sitt vanliga tillstånd. "I vanliga fall skulle jag säga 60 guldmynt" jag suckar och förbannar tyst mig själv för att jag trott att jag kunde ha haft råd. "Men eftersom att du visar dig vara så värdig att bära dem kan du få dem för 30" konstaterar han. 30! Jag har bara till värde av 24. Jag tittar på honom och ser att han inte är den typen som skulle sänka sänka priset med ens ett kopparmynt. Jag kollar i läder pungen med resten av hjortpengarna och ser att det är precis sex guldmynt. Om jag betalar med de här pengarna så kommer Lynn att döda mig men jag vill veklingen ha de där knivarna. Jag häller ut pengarna på disken och mannen räknar den och ler. Han stoppar ner de sju knivarna i ett skrin och ger det till mig. Innan jag ska gå säger han "vänta. Jag har något du kan få, det ligger bara och skräpar så jag vore glad att bli av med det" han tar fram ett långt smalt svärd och räcker det till mig. Jag känner att det är lätt som luft och mycket smidigt. "Tack" säger jag och knycker till lite på huvudet innan jag springer iväg.

Det här blev ett väldigt kort kapitel men jag tyckte det var bäst att sluta där. Hoppas ni gillar det!