drömmarnas stad

Kapitel 2-Jemina

Jemina kollade på sin klocka och blev förvånad över att klockan redan var tio i nio. Som tur så började hon inte förrän halv tio. Hon reste sig upp från den blåa soffan, hon hade sovit över hos Andreas....igen. Vad hade man annars vänner till?
  Runt omkring henne låg skräp i form av halvfulla Colaflaskor och använda strumpor. Andreas var verkligen inte den bästa på att städa. Men Jemina brydde sig inte så mycket. Hon vandrade omkring i den tysta lägenheten. Köket var knappt ett kök, det var bara ett förvaringsrum, fullt med pizzakartonger och påsar. Hon vandrade vidare in till badrummet.
När hon kom in så satte hon dig på toalettlocket, helt utmattad utav den senaste veckans händelser. Snart så skulle hon ta studenten, vilket hon var glad över. Hon hade aldrig gillat att gå i skolan, varken när hon gick på lågstadiet eller gymnasiet. Hennes föräldrar var tyvärr stensäkra på att man inte kunde bli något om man inte pluggar efter gymnasiet. Så antagligen så skulle de bli frustrerade när de får veta att Jemina tänker flytta utomlands för att finna sig själv. Men egentligen så var de redan arga på henne...
Den här helgen hade spårat rejält. Jemina var på en fest hos Milla, hennes gamla barndomsvän. Milla var ju den sötaste och försiktigaste tjejen som man kunde möta. En riktig ängel!
Men ändå så ordnade hon en fest hemma hos sina föräldrar när de var bortresta. Man kan säga att festen inte gick som planerat och några äldre killar startade ett bråk ute på gården. Grannarna märkte att de var någonting som var på gång och ringde polisen. Problemet var att Jeminas mamma visste att hon skulle iväg till Milla och såklart så fick hon reda på festen.
"Har du haft det roligt hos Milla?" frågade hon när Jemina kom hem. Jemina nickade och började sakta knyta upp sina vita sneakers. De var nyinköpta så färgen var fortfarande lysande och klar.
"Vad gjorde ni för något då?" fortsatte Jeminas mamma, Katja. Den här gången så hade hon ett mer allvarligt tonfall.
"Du vet, det vanliga...film, chips...."
"vin...killar...fest", fyllde Katja i. Hon skakade på huvudet och suckade.
"Att jag trodde att du faktiskt försökte upprätthålla en vänskap, såklart så är killar och kaos det ända du tänker på " Jemina stod tyst kvar i hallen och stirrade rakt ut i luften.
Hennes mamma hade all rätt i världen att vara sur. Hon var ju ändå inte dottern som Katja vill ha. Hon hade ju inga A:n, hon kommer ofta hem mitt i natten och hon sa aldrig tack för något. Hon var inte som sin bror, den stora läkarstudenten.
Jemina reste sig från toalettlocket. Hon såg sig i spegeln och kunde inte undgå att le, baksmälla passar henne fint. De tunga påsarna under ögonen tog fram det gröna i hennes mandelformade ögon. Hon hade naturligt långa ögonfransar som öppnade upp hennes blick och gjorde den mer intensiv. Men killar gillade sånt, intensiva blickar. Hon låste upp dörren och smög in till vardagsrummet. Gårdagens jeans låg slängda i ett hörn. De såg inte så fräscha ut men Jemina insåg att hur hon än skulle göra så såg hon ut som ett vrak. Hon slängde på sig de mörkblåa, tajta jeansen som nådde strax över naveln. Luft, det var någonting som man hade lite av med de byxorna. De var jäkligt snygga på men det kändes som att benen skulle domna bort vilken sekund som helst.
Magen ropade efter mat men Jemina visste säkerligen att Andreas inte skulle ha någonting som klassas som en måltid hemma. Den senaste dagen hade hon fått i sig en påse bilar, kaffe och en halv pizza. Tallriksmodellen enligt Andreas.
Plötsligt så hörde hon hur någon kom mot henne i hallen. Antagligen så var det Andreas som var på väg till kylskåpet för att ta sin frukost, Cola och sedan en cigg. Jemina kunde inte undgå från att bli lite äcklad över hans livstil. Men hon insåg lika snabbt att hennes inte var så glamouröst heller. Hon undgick att gå hem för att hon ville inte se sina föräldrars besvikna blickar, hon sabbade både vänskaper och skolan. Det var lika gärna att ge upp.
"Hej älskling, är du fortfarande kvar" En välbekant röst, fast med en hes underton. Hans händer vilade på hennes höfter och masserade sig längre och längre fram. Hon visste på direkten vad han ville ha.
"Snälla, vänner" flämtade Jemina till och trasslade loss sig från hans grepp. Han skakade på huvudet och tog ett steg närmare. Jemina började att känna sig osäker, det var något fel på honom. Hans blick var kall men längtansfull samtidigt.
"Det är ju så jävla svårt när du jämt vill ha mig. Du kommer och går...hela tiden. Du kramar mig och håller min hand och sedan säger du att vi bara är vänner. Hur många gånger har vi inte legat i min soffa?" utbrast han.
Jemina var chockad över det snabba påhoppet. Han hade aldrig nämnt det förut. Det var saker som bara hände...
Hon tog ett djupt andetag påväg att säga någonting bra, någonting som skulle lugna ner honom. Men hon insåg att ingenting skulle vara tillräckligt bra.
"Snälla säg, hur många gånger har vi legat med varann?" frågade han, tyst och lugnt, men ändå hetsigt. Hon visste att han hade rätt. Andreas var hennes enda tröst. När någonting var fel så gick hon dit, skolan, killar eller vänner. De pratade hela nätter om allt dom tyngde ner dem. De hade ett speciellt band. De var bästa vänner som älskade varandra. Men så fort hon började känna sig nöjd med honom så stack hon, men det brukade inte vara länge.
"Snälla, Jemina...säg att du älskar mig, du vet att det är sant!" hans ord började allt mer att brista på sina håll. Tårarna rann och han tittade på Jemina med en blick som sa så mycket... Den fick henne att känna skuld, ilska och kärlek. Allt på samma gång, men hon visste djupt inom sig själv att den känslan som var störst var ilska.
"Jag måste gå till skolan nu, hejdå"