Oscar, jag har länge tänkt ut hur jag ska skriva detta. Och nu vet jag hur jag ska skriva det här. Det är nu allt kommer ändras.
Jag kan börja med att säga förlåt allt jag fuckat upp mellan oss och andra, förlåt så himla mycket Oscar. Och förlåt om jag fuckar upp detta för alltid.
Oscar, alla år vi känt varandra har jag känt en dragning till dig som jag inte kan sätta fingret på vad det betyder. Jag har alltid brytt mig mer om dig än alla andra, det kanske du har märkt. Men iallafall, du ska veta Oscar att du alltid kommer att betyda väldigt mycket för mig. Du är unik, Oscar. Glöm inte det!
Nu efter tio års vänskap vet jag vad allt detta betyder. Oscar, du är inte bara min allra bästa vän i vått och torrt, det är en lögn om att jag är kär i din syster. Men däremot är det ingen lögn om att jag älskar dig.
Kära Oscar Enestad, jag älskar dig med hela mitt hjärta. Förlåt om jag sabbar vår vänskap, men det här är sanningen. Du bad mig om sanningen efter allt detta skit. Här är det. The true.
Tretton skäl varför jag älskar dig:
1. Dina ögon
2. Ditt perfekta leende och läppar
3. Ditt perfekta hår
4. Ditt skratt får alltid mig att smälta
5. När du hypervintelar
6. Din röst, och sångröst. GAAAASH SÅ BRA
7. Alla våra deep talk
8. Dina dansmove
9. Hur du ALLTID lyckas få mig på gott humör när jag har mina sämre dagar
10. Dina galna idéer om att spränga skolan och Hitlers hus. (Oscar, Hitler lever inte längre, och huset kanske inte ens finns längre, sorry)
11. Hur du rapar
12. Våra galna planer inför framtiden
13. Sist och inte minst, hela du. Du är bara så himla bäst. Så himla söt. Bäst på allt. Du är min bästa vän och jag älskar dig med hela mitt hjärta. Alla våra minnen får mig att le och skratta eller gråta, för att jag saknar det.
Förlåt nu Oscar om du inte känner samma sak som jag, men om du gör det, vill jag att du hör av dig. Förlåt ännu en gång för allt jag sabbade. Jag vet inte vad som hände, men jag antar att jag bara var förvirrad. Men nu vet jag.
//Felix Sandman x
När jag läst klart brevet för tredje gången, det Felix skrivit, och ännu mer tårar väller fram, tar jag ett skakigt andetag och sätter brevet på bordet. Jag gråter för att jag saknar Felix.
Jag gråter för att jag inte har sett röken av honom, sen jag sa åt honom att berätta sanningen, för tre månader sen. Jag gråter för att brevet berör mig hemskt mycket.
Jag gråter för att livet är svårt.
Jag ställer mig upp, men gliden ner mot golvet längs kylskåpet. Ännu mer tårar väller fram. Nu kan jag inte se något över huvudtaget. Kan inte tänka på något annat än just Felix. När jag blundar är det Felix som kommer upp. När jag inte blundar ser jag Felix. Det enda jag ser och tänker på är Felix. Bara FelixFelixFelixFelix överallt.
Jag rycker till då jag hör telefonen ringa. Jag ställer mig upp och plockar upp min telefon från bordet.
Felix.
Jag skriker för ingen anledning. (Jag dör av hunger) Jag får panik och mitt i paniken råkar jag trycka på svara. Jag hör Felix' röst.
"Hej, Oscar." jag försöker lugna ner mig själv. Det går inte bra ska jag lova. Jag får allt oftare panikattacker. Har haft panikångest sen två år tillbaka.
Jag tar skakiga djupa andetag.
"Oscar? Svara Oscar." Jag börjar skaka. Jag andas oregelbundet.
"Vad händer Oscar?"
Jag sätter på högtalare. Jag börjar lugna ner mig lite.
"H-hej Felix..." svarar jag med en väldigt skakig röst. Fuck. Det börjar regna. Regnet blir bara värre och det smattrar mot fönstret. Mina panikattacker blir värre när det ösregnar och dessutom när jag är helt själv. Det brukar hjälpa att gå ut utanför dörren. Jag ställer mig upp och går mot hallen. Ett högt dunder hörs. Jag skriker.
"Felix, jag klarar inte av det!" skriker jag med paniken i rösten. Jag kurar ihop mig till en boll mitt på hallgolvet.
"Oscar, jag är just utanför höghuset. Bara ta det lugnt och glöm inte att andas. Jag kommer snart." jag hummar till svar. En stund senare hör jag när Felix söker rätt nyckel.
Han hittar rätt nyckel och får upp dörren. Han lägger snabbt armarna runt mig som sitter ihopkurad. Jag känner hur paniken sakta försvinner.
Jag njuter av hur Felix håller om mig. Jag njuter av hur Felix rusade till mig. Jag njuter av hur mycket Felix vill mig väl
Jag njuter av Felix. Bara min mjuka Felix.
"Tack.." mumlar jag. Han pussar mig i hårfästet. Han brukar göra det när jag får panikattack, när han är i min närhet. Av nån anledning blir jag lugn av det.
Han lyfter mig till soffan i vardagsrummet och sätter en filt på mig. Han går till köket och fixar något. Jag ler smått. Han kommer tillbaka med två rykande stora temuggar. Han ger mig ena muggen och sätter sig i soffan bredvid mig. Vi bara sitter där och stirrar rakt ut.
"Är du arg på mig?" säger Felix mitt i allt. Jag tittar på honom.
"Vadå arg? Näe inte är jag det." Felix sneglar mot mig.
"Asså, jag menar för allt jag har gjort. Allt jag fuckat upp." jag studerar hans profil.
"Du," jag sätter ner muggen på bordet. "Jag är inte arg på dig. Jag förstår om du var förvirrad, det var jag med." Felix vågar knappt se på mig. Hans ögon blir blanka.
"Förlåt." Det känns så konstigt att se Felix så här osäker, han som brukar vara så säker.
"Inte behöver du säga förlåt. Det är jag som ska säga förlåt." Felix bokstavligt talat gråter nu. Han skakar på huvudet.
"Du har inte gjort något, Oscar." jag kramar om honom och pussar honom i nacken. När Felix slutat gråta, tittar jag djupt in i hans ögon innan han viker undan. Jag sätter ena handen mot hans kind och vänder ansiktet mot mig.
"FelixFelixFelix." säger jag innan jag sakta pressar mina läppar mot hans läppar.
När mina läppar lämnat hans underbara läppar, tittar Felix på mig med uppspärrade ögon, och handen för munnen. Han försöker få ut något ur hans mun, men lyckas inte. Jag ler åt hans reaktion och fnissar.
"Asså. Va? Öh. Va?" är det enda Felix säger. Jag stryker honom på kinden med baksidan av handen.
"Felix, ditt brev slog hårt i hjärtat. Exakt varendaste mening stämde in så himla mycket. Det är exakt vad jag har känt de senaste åren. Du betyder mer än allt annat för mig. När jag fick brevet via posten blev jag överlycklig. Jag hade ännu hopp. Och nu sitter vi här och du kan inte säga ett enda ord. Jag älskar dig, Felix Sandman."
Felix börjar gråta av lycka. Man märker hur en tung sten lyfts bort. Han kramar om mig och viskar 'Jag älskar dig' hela tiden. Jag skrattar åt honom och kysser honom. Äntligen får jag röra hans läppar.
"Jag fuckin älskar dig, Oscar Enestad."
Vi älskade varann och ingert kunde skilja oss åt. Åren gick och de blev äldre. Kärleken blev starkare med åren. De gifte sig. De gjorde stora insatser för världen. De reste jorden runt och upptäckte en annan del av världen. De blev pensionärer tillsammans. Ännu när de är närmare 100 är kärleken stark.
"Oscar Enestad, jag älskade dig igår. Jag älskar dig idag. Och jag kommer älska dig imorgon." De kysser varandra i solnedgången utanför ålderdomshemmet.
"Felix Sandman, jag älskar dig mer nu än vad jag gjorde när jag var tio."
The end of the story
°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°
Jaaa vad tyckte ni? Gulligt slut kan jag verkligen säga.
Det var kul att skriva denna faktiskt. Idéer bara sprakade omkring mig.
Men nu ska jag publisera denna bok.
Ha det bra och kommentera if you liked it :3
//Lydia
