My badboy love

29.

Skylynns P.O.V

"You're alive"

Mannen framför mig är så lik min pappa, men fortfranade så främmande. Han har fortfarande samma blågråa ögon - som jag alltid trott jag ärvt, men det är väl antagligen bara ett sammanträffande - men nu är de inte lika inbjudande. De är hårda och kalla. Känslolösa.
Ett ärr sträcker sig över hans högra kind och kan inte undgå att undra varifrån han fick det.

"I'm just as alive as last time we met" säger han och jag rycker till av hans tonfall.

"La-last time?" Stammar jag fram och jag kan känna hur tårarna börjar trycka bakom ögonlocken.

"I was the one who gave you that" förklarar han och pekar på mitt hårfäste där ett svagt ärr är placerat efter slaget.

"It was you?"

"Yes" Hans röst och utstrålning visar inget tecken av skuld. Han bryr sig inte om att han skadat mig. Min egna pappa. Jag snyftar till och försöker diskret flytta mig längre ifrån honom.

"You don't have to fear me" säger han lågt och sträcker fram sin hand för att torka bort en tår som lyckats rinna över.

"You were dead, for two years. And now you came back, and almost killed me. And I'm not supposed to be afraid?"

"It's not me you should be afraid of" säger han och jag rynkar förvirrat på ögonbrynen. Jag vet att jag antagligen borde försöka fly, eller skrika. Någonting som gör att min såkallade "pappa" skulle behöva försvinna igen. Men som vanligt så är jag nyfiken, och jag kan inte kontrollera det. Jag måste veta mer.

"Why did you leave us?"

Frågan kommer ut mer som en viskning, men han hörde vad jag sa. Det kan jag se på reaktionen.

"I had to leave you and your mother because of my job"

"Your job?" Frågar jag förbryllat. Vad hade en bilmekaniker med det här att göra?

"I played away alots money on gambeling. When the boss of the organization I played for got sick of me losing, he would go after you and your mother if I didn't payed him back. We didn't have that kind of money, so I started work for him, so I had to fake my own death" förklarar han och borrar in sin blick i min vilket får en rysning att stiga längs min ryggrad.

"The caraccident was planned?" Frågar jag med en ostadig röst.

"Yes, and when I was coming back for you and your mother, I found out you weren't my real child" Hans röst är om möjligt ännu mer känslokall.

"My mom said you knew I was adopted"

"Then she lied. When she was 'pregnant' with you, we had broken up. And of some reason she adopted you and said it was my child. My own daugther"

"Why would she do that? Mum wouldn't do that" säger jag och nu rinner några enstaka tårar ner längs mina kinder. Som tur är så är bussen nästan tom, så det är ingen som lägger märke till mig eller mannen bredvid mig.

"She knew I would come back to her, and with you in the picture she also knew I couldn't resist. So I learned to love her, and it's the biggest mistake in my life" spottar han fram och jag ryggar tillbaka.

"So why did you come back? Why are you here if you hate her so much?" Frågar jag och blir förvånad över hur stadig min röst är. Vart det nyfunna modet kommer ifrån har jag ingen aning om. Kanske det är ilskan som börjar ta över mig.

Min pappa har ljugit för mig. Min mamma har ljugit för mig. Nathan har ljugit för mig. Finns det ens någon jag kan lita på?

"I came back to take what's mine" säger han och stoppar mer handen i sin jackficka och tar fram ett kuvert. Han öppnar det och tar upp en liten pappersbit. Han vänder på det och jag känner hur hjärtan sjunker i bröstet. Det är en bild på oss två. Jag sitter på en gunga medan han tar fart. Även fast det var flera år sen som bilden är tagen så kommer jag fortfarande ihåg tillfället.

"You might not be my real daugther, but the memories is still there"

En robotröst ekar i bussen och det är då jag förstår att vi har stannat vid skolan. Snabbt som blixten är jag uppe på benen och träger mig förbi honom - min pappa - och ut från bussen. Han försöker inte att stoppa mig utan tittar bara på mig genom fönstret, fast inte kallt. Ett minimalt leende spelar på hans läppar och det är förens då jag faktiskt inser att jag faktiskt har suttit och haft en konverseration med min pappa, som jag har trott varit död, och att det här är antagligen sista gången som jag ser honom.

Jag känner hur ången träffar mig. Jag skulle sagt hejdå. Jag bryr mig inte om vad han har gjort. Precis när jag ska gå på bussen igen så stängs dörrarna och bussen rullar iväg.

Jag missade min chans att säga hejdå, igen.

~~~~~~~~
I det här kapitlet blev det met dialoger och lite med förklaringar bakom hennes familj.
Det är oredigerat så förlåt för felstavning osv.

Hoppas ni tyckte om det och rösta, kommentera och var inte spökläsare :)

xoxo Linn