Min allra första imagine är skriven till jättefina Amanda, och jag hoppas verkligen du tycker om den!! @Mandaa01
Det var junimånad, och det var bara ett fåtal dagar sedan sommarlovet drog igång. Trots att det bara var juni, var det till väldigt varmt ute, nästan outhärdligt, och temperaturen steg till allas stora förvåning högt över tjugo på termometern.
Det rörde sig konstant människor förbi mitt hus, och varje en av dom hade en badväska, eller handduk med sig, vilket bara tydde på att den stora sjön intill vårt hus säkert vimlade av människor i behov av svalkande vatten och skugga - och båda fanns det mängder av där.
Nästan hela dagen hade jag legat i skuggan bakom vårt hus, svajandes från sida till sida i en sliten hängmatta, och fördrivit tiden genom att läsa i någon halvdan bok som min lärare tipsat mig om innan sommarlovet påbörjats. Varför jag gått med på att läsa den från första början visste jag inte, säkerligen pågrund av att jag var för blyg för att säga nej.
De flesta av mina kompisar var antingen upptagna med annat, eller bortresta, och likaså med min pojkvän Felix - så därför var jag en av de få som ännu inte pallrat sig ner till sjön. Dock hade Felix lovat mig att vi skulle ta ett dopp tillsammans när hans dansträning nått sitt slut, och han officiellt var ledig i en vecka. Men klockan hann passera både ett, två, tre, och tillochmed fyra innan han hörde av sig och informerade mig om att han var påväg.
Därför lämnade jag runt fyratiden min plats i hängmattan, och begav mig istället inåt för att packa ihop lite saker och ting som behövdes för att gå till sjön - såsom en handduk, en bikini, solkräm, och sist med inte minst två skvallertidningar. Jag packade även ner varsin flaska isvatten till oss båda, och tryckte fort i mig en brunspräcklig, mjölig banan i väntan på att dörrklockan skulle ringa.
Numera störde jag mig inte så mycket på att Felix nästintill alltid kom försent till vad det än gällde, viktiga eller oviktiga saker, han kom försent till det mesta, och det hade jag lärt mig ett och annat om efter ett fåtal månader tillsammans med honom. Ibland sade jag tillochmed åt honom att komma några minuter tidigare än vad han egentligen behövde, för att han då istället kom i tid.
Helt ärligt kunde jag inte komma på ett bättre ord än tidsoptimist, för att skriva honom i de flesta sammanhang. Och dessutom var det något som jag lärt mig att älska med honom, det gjorde honom liksom lite unik, och även fast jag blev rejält irriterad på det ibland, varade irritationen inte speciellt länge.
Jag satt vid köksbordet och pillade med armbandet omkring min handled, samtidigt som jag konstant slängde korta blickat utåt fönstret för att se om han kommit.
Och när jag kastade min fjärde, eller femte blick utåt, fick jag äntligen syn på honom. Han kom gåendes med hörlurar i vardera öra, med en vit handduk slängd omkring axlarna och iklädd ett par marinblåa badshorts som nådde sitt slut strax ovanför hans knäskålar, tillsammans med en svart t-shirt ovantill med texten "all musics for all peoples" skrivet i vitt på.
Han log när han fick syn på min gestalt gömd bakom köksfönstrets gardin, och ökade på stegens fart, så han strax därefter nådde husets trappa.
Det var flera veckor sedan Felix faktiskt knackade på dörren innan han släppte in sig själv, då han visste att jag för det mesta var hemma själv och att jag tyckte det var helt okej att han steg på utan att knacka, eller ringa på dörrklockan.
Jag var inte sen med att resa mig från bordet, och ta mig ut till hallen med kvicka och snabba steg. Felix hade precis stigit över dörrkarmen när jag nådde hallen, och omedelbart letade sig ett leende upp i mitt ansikte i sammanhanget som han mötte min blick . "Hej.", sade jag med en lugn ton och stannade upp i dörröppningen mellan köket och hallen.
