Rebell

Namnlös del 2

  ANDRA KAPITLET
"Ska vi gå in?" Frågar Tara.
"Jo, jag antar nog det", säger jag.
Vi går fram till byggnaden och öppnar ek porten.
Hallen är stor och ljus. Vid andra väggen står en kvinna. Vår ledare.
Hon ser sträng ut och hennes hår är bakåt slickat i en knut.
"Anne", viskar Tara och pekar på kvinnan.
Jag nickar.
Vi går fram till henne.
På så här nära håll ser jag att hennes hår är fullt av gråa strimmor.
"Rebecka, Tara", säger hon.
"Ge oss nycklar så vi kommer här ifrån", väser jag mellan mina samman bitna tänder.
Hon räcker fram två par nycklar.
Jag drar åt mig nyckeln.
"Kom", säger jag stelt till Tara.
Hon tar sin nyckel och går till mig.
"Du är revolt", viskar hon.
Jag nickar.
"Dom förstör allt! Alla borde vara revolter", säger jag.
"Jo, men alla är inte ledsna", säger hon.
"Vem är inte ledsen?" Frågar jag.
"Ida", mumlar hon.
"Vem?" Frågar jag.
Tara pekar bort mot en blond tjej.
"Hon gick i min klass", viskar hon.
När vi går ut möter vi bara ledsna blickar, tårfyllda ögon och blöta ansikten.
"Vilket nummer har du på nyckeln?" Frågar Tara.
"250" Mumlar jag.
"345", säger hon.
Jag nickar för att visa att jag hört.
"Ska vi gå och kolla hur våra nya boskap ser ut?" Frågar Tara.
"Okej", säger jag.
Jag går bort till huset med våra nya rum.
Det är vitt och polerat. Det ser nästan hand polerat ut. Jag ryser vid tanken. Handpolerat, det måste vara rätt många som har polerat det. Är det Annes fångar som har polerat det?
Vi går fram till dörrarna. Jag drar ut handen för att öppna den men den glider upp av sig själv. Jag backar två steg. Elektriska dörrar.
Vi går in.
Hallen är stor och ljus. Golvet är gjort av sten och så putsat att jag kan spegla mig i det.
"Någon har nog hand putsat det här", viskar Tara.
Jag nickar.
"Hiss eller trappa?" Frågar jag.
"Trappa", säger hon.
Jag går fram till trappan.
"Rebecka, Tara!" Ropar någon.
Jag vänder mig om.
William.
"Hej", säger Tara.
William går fram till oss.
"Vilka nummer har ni?" Frågar han.
"250", säger jag.
"Och du Tara?" Frågar han.
"345", säger hon.
"346", säger han.
Tara ler.
Hur kunde de ha sådan tur?
Jag ler lite snett och vänder mig om och börjar gå upp för trappan.
Räcket känns svalt under min handflata. Jag håller blicken på mina skor.
Skorna är svarta och slitna. Dom är de enda jag har.
När jag kommer till våning sex är mina ben rätt tunga efter som jag har sprungit upp.
Jag tittar på skylten.
240-250 här är min våning.
Tara och William kommer upp.
Jag ser att de håller varandra i handen.
De släpper varandra så fort de får syn på mig.
"Jag vet redan att ni är kära", säger jag stelt.
Tara nickar.
"Hejdå", mumlar jag.
Jag går in i korridoren och håller ordning på numren på dörrarna.
Till slut står det äntligen 250.
Jag lyfter upp den tunna nyckeln. Den känns lätt i min hand.
Jag placerar den i nyckel hålet. Jag vrider försiktigt om.
Ett klick säger att jag har låst upp den.
Jag öppnar dörren och kliver in.
Det enda som finns är en säng och ett nattduksbord.
De vill alltså att vi inte ska ha mer än en säng tänker jag.
Jag går in och tittar ut genom fönstret. Jag skymtar andra delen av staden. Det bränner till under ögonlocken.
Jag blinkar bort tårarna.
Jag öppnar dörren låser den och skyndar till trappan.
Jag hör Taras röst i trappan över. Jag vet inte varför men jag vill inte vara med henne eller William
nu.
Jag springer ner för trappan och ut i hallen.
"Alla ska samlas i samlingsrummet", säger Annes röst i högtalarna.
Jag går till samlingsrummet. Rummet är svagt upplyst av blåa lampor. Längst väggarna står trä bänkar. Jag går upp för en trappa som är ut huggen ur stenväggen. Jag går upp tränger mig in och sätter mig längst upp, längst till höger.
Efter en liten stund är bänkarna fyllda med människor.
Anne kliver upp på en liten pall i mitten.
Hon lyfter upp en mikrofon.
"Som ni alla vet splittrade vi er för att slippa att kriga", säger hon.
Ska de hjälpa? Tänker jag spydigt.
"Nu, när vi har splittrat er kommer ni som är över 14 börja arbeta för regeringen", säger hon.
Jag spänner knytnävarna när hon säger att vi ska jobba för regeringen.
"Ni kommer under en vecka gå på prov för att få ett passande jobb", säger hon.
Om en vecka lever inte du. Tänker jag.
"Provet är inte farligt. Ni ska bara testa på olika jobb och se vilket ni passar bäst på", säger hon.
Anne nickar för att visa att hon är klar.
Jag ställer mig upp och springer ner och ropar förlåt till höger och vänster.
När jag kommer ner ser jag Tara och William.
De kommer skyndade till mig.
"Jag tänker inte jobba för dom", Säger Tara.
"Jobba för regeringen? Vad tänker dom med? Öronen?" Spottar William ur sig.
Jag tittar mig omkring. Vi är tydligen inte de ända som blev sura för att vi ska tvingas jobba för regeringen. Folk runt omkring oss ser arga ut.
Min blick fångar en liten åttaårig flicka. Hon står i ett hörn och snyftar.
"Jag kommer strax" mumlar jag.
Jag går bort till flickan.
Hon tittar på mig genom tårfyllda ögon.
"J-Jobbar du för d-dem?" Snyftar hon.
"Regeringen? Nej!" Säger jag.
Jag granskar henne.
Hennes hår är långt och flätat. Hennes ögon är blåa.
Hon ser lättad ut.
"Vad heter du?" Frågar jag.
"A-Agnes", snyftar hon.
"Jag heter Rebecka", säger jag.
"O-okej", säger hon.
"Du var äldst i din familj va?" Frågar jag.
Hon nickar.
"Agnes, du borde gömma dig", säger jag tyst.
"V-varför?" Frågar hon och tittar på mig.
"Har du något rum än?" Frågar jag.
Hon skakar på huvudet.
"Bra, då är du inte registrerad en. Så om du håller dig undangömd kommer ingen att veta om att du är här", säger jag.
Hon nickar. "Men mat då?" Frågar hon.
"Den ordnar jag", säger jag.
Jag biter mig läppen och funderar på vart hon kan gömma sig.
"I korridoren till mitt rum finns en liten dold lucka", säger jag.
"Vart?"
"Bakom en utav tavlorna", mumlar jag.
När jag var yngre tittade jag bakom tavlor för att se om det fanns något där. Och då hittade jag luckan.
"Kom", säger jag.
Jag drar med mig henne till trappan.
Jag går snabbt upp och Agnes springer efter. Jag hör hennes darrande andetag och drar efter andan.
När vi kommer upp till min våning vänder jag mig om och viskar:
"Kom, det här är rätt våning"
Hon nickar.
"Kom med här", säger jag och drar med henne till en tavla som hänger på väggen.
Tavlan är kanske 1meter lång och 1meter bred. Den föreställer ett krig.
"Ä-är det den?" Frågar hon.
Jag nickar och gläntar den. Bakom den finns en lucka i samma storlek som tavlan.
Jag drar försiktigt upp den.
"Kryp in", viskar jag.
Hon klättrar lätt upp och kryper in.
"Jag kommer med mat då och då", viskar jag.
"Okej, tack", viskar hon.
Jag drar igen luckan.
Jag springer nerför trapporna till Tara och William.
De står bredvid varandra.
"Vad gjorde du?" Frågar William.
"Inget", mumlar jag.
Tara tittar på mig.
"Jo", säger hon.
"Nej!" Säger jag.
"Jaja", säger hon.
Jag tittar på dom och drar handen genom håret.
Tara och William utbyter en blick.
"Vad?" Frågar jag.
"Inget", säger Tara och försöker låta nonchalant.
"Jo", envisas jag.
"Nej", säger Tara.
"Jo!"
"Hrm, jo, öh... inget", säger William.
"Om ni håller hemligheter om mig vill jag inte vara med er", säger jag irriterat.
Jag vänder mig om och går.
"Rebecka!" Ropar Tara.
Jag bryr mig inte och börjar springa till mitt rum.
"Rebecka! Rebecka!" Hör jag William skrika efter mig.
Jag ignorerar honom.
Jag springer genom korridoren men stannar inte vid mitt rum. Jag fortsätter framåt tills jag kommer till en dörr som det står NÖDUTGÅNG på. Jag slänger upp den och bakom finns en lång ringlande brandtrappa gjord av järn. Jag börjar springa ner för den. När jag kommit halvvägs hör jag Taras röst:
"Titta Will, nöddörren är öppen"
Jag springer snabbt ner och slänger mig in under trappan. Min axel slår emot stengolvet och jag kvider till.
Jag hör Taras och Williams steg i trappan. När de kommer ner fortsätter de ut genom en dörr.
Efter att jag har försäkrat mig om att de gått ställer jag mig upp och börjar gå uppför trappan. I samma ögonblick öppnas dörren. Tara kliver in.
"Rebecka, där är du ju!" Säger hon.
"Lämna mig ifred". Säger jag.
Jag vänder mig om och armen jag slog i stöter till räcket. Jag kvider till.
"Rebecka, din arm", säger Tara. Hon låter orolig.
"Vad är det med min arm?" Frågar jag.
"Du kved till när du stötte emot räcket", säger hon.
"Och?" Frågar jag.
"Du stötte bara till räcket!" Säger hon.
"Det gör inget. Okej?" Säger jag.
"Okej", säger hon.
Jag står kvar och granskar henne.
Hennes näsa, ögon och mun passar perfekt ihop. Hennes hår ligger alltid platt och fint. Hon är en sådan människa som alltid är fin. Medans jag inte alls är fin enligt mig själv. Jag irriterar mig alltid på att mitt långa bruna hår alltid åker ner i ansiktet. Mina läppar är smala, min näsa är liten och mina ögon är det enda fina jag har enligt mig själv. De är mörka och lagom stora.
Tara kommer upp till mig.
"När vi..., när jag och Will utbytte den där blicken var det inte om dig", säger hon.
"Vad var det om då?" Frågar jag.
"Du, du vet ju redan om att..., att vi är kära", säger hon.
"Ja", säger jag.
"Jo, det var bara det att...", säger hon.
"Att?" Frågar jag och börjar bli irriterad.
"Jo vi tycker synd om dig", säger hon.
"Va? Varför tycker ni synd om mig?" Frågar jag förvånat.
"Därför att när man går igenom 'det här' så kan det vara bra att ha någon", säger hon.
"Em..., okej", säger jag tillslut.
"Förstår du?" Frågar hon.
"Ja", säger jag fastän jag inte gör det.
"Vad bra", säger hon.
"Ja", mumlar jag.
"Är det okej om jag går till Will?" Frågar hon.
"Visst", mumlar jag.
"Okej tack", säger hon och kramar min axel.
När hon har gått springer jag upp för trappan till kafeterian.
Jag går försiktigt fram till dörren personalen går in genom. Jag öppnar den försiktigt och smyger in.
Jag biter mig i läppen och funderar på hur jag ska göra. Det är tur att jag är så liten att om jag får alla att titta bort kan jag lätt krypa fram till bänkarna med mat på och ta lite mat till Agnes. Jag känner efter i min jeansficka och drar fram en sten. När jag har kastat den kommer jag ha några sekunder på mig. Jag lyfter upp stenen och kastar den.
Utan att tveka smyger jag snabbt som vinden fram till bänkarna, nappar åt mig några brödskivor och en flaska vatten och slänger mig ut. Jag springer uppför trapporna till Agnes. Jag sliter upp tavlan och luckan. Men där inne finns ingen Agnes bara en lapp.
Jag lyfter upp den och läser:

Rebecka, de hittar mig! Jag hör röster utanför. Rebecka, jag vet att de kommer att hitta mig. Men oroa dig inte för mig.
//Agnes