Min lillasyster

Min lillasyster del 1

Hej!! Hoppas verkligen att du som läser detta kommer gilla den här novellen! Om du gör de så får du jätte gärna ge den en stjärna och kommentera då de skulle betyda väldigt mycket! Har du någon annan åsikt eller så får du jätte gärna skriva det också! 

Denna novell är ganska kort då detta var till en uppgift i skolan och vi fick då bara skriva 2 sidor! Men den kommer förmodligen upp i två delar! Fick ett A på denna av min lärare och hoppas verkligen att du kommer gilla denna lika mycket! 

Kramar <3 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När mobilen plötsligt ringde och vibrationerna spred sig i träbänken och slutligen nådde mitt huvud vaknade jag upp ur mina tankar. Jag kollade tveksamt på skärmen, rädd för vad jag skulle se, rädd för vem de skulle vara, rädd, även fast jag redan visste precis vem det var. Jag blundade tungt och svalde hårt, lyfte luren och svarade. Det var pappa. Jag visste precis vad de handlade om, han behövde inte förklara något, jag ville inte att han skulle förklara något. I bakgrunden hörde jag hennes djupa hostningar och mammas röst. Jag svalde ännu hårdare än första gången och blundade riktigt hårt, tåren som jag försökt hålla inne rullade sakta ner från mitt vänstra öga.

Jag slet åt mig min dator och reste mig hastigt från stolen. Innan jag slängde upp dörren kastade jag en snabb blick bak åt läraren, han nickade med en medlidande blick tillbaka till mig. Även han visste vad de handlade om.

Tio minuters väntan hade aldrig känts så förfärligt långa och hemska som de gjorde nu. Mina tårar hade spridit sig från ögonen till resten av ansiktet och gled sakta ner längs kinderna, ner mot resten av min kropp. Jag såg förmodligen helt förstörd ut, men det var jag också. Förstörd från insidan till utsidan och snart skulle jag bli ännu mer förstörd, antagligen. Pappa hade sagt att det var nära nu, att hon inte hade mycket kvar. Men hur säger man hejdå till sin andra halva, till sin bästa vän, till sin lillasyster, till ens allt och lite till? Inga ord skulle någonsin räcka till för att säga det jag känner till henne, inga ord skulle någonsin vara tillräckligt bra för att förklara varför, varför just henne. Min ilska och ledsamhet jag höll inombords ville kraftigt och smärtsamt explodera ut ur mig, men jag måste jag stark, tänkte jag, för Lillys skull. Min lilla lillasyster, varför skulle hon drabbas, varför skulle just hon behöva mista sitt liv vid bara nio års ålder. Jag hade gjort vad som helst för att detta inte skulle hända, men det hände ändå och det var det värsta.

Att se sin lillasyster lida, tro mig det är inget man vill. Men det var de jag behövde göra. När jag kom till sjukhuset låg hon på sidan i sängen och hulkade. Det gjorde ont i hela kroppen. Mamma och pappa satt bredvid henne. Jag såg att dem kämpade för att inte bryta ihop totalt.

Jag kröp väldigt försiktigt ner i sängen och närmare Lilly. Jag var så rädd för att göra henne illa. Rädd för att råka komma åt någon av slangarna som gick in i henne. Hon var så liten och så skör. Hennes hud var ljusrosa och blek, väldigt blek. Hennes kropp var smal och benig. Över sitt kala huvud hade hon den rosa mössan som jag stickat åt henne i slöjden i 4:an. Det glädje mig verkligen att hon tyckte om den, för fint gjord var den ju inte precis. Annars var hon precis samma vanliga Lilly som inte cancern kom, cancern som snabbt förstörde hennes kropp, bit för bit. Bara lite tröttare och lite sjukare.

Lilly hade somnat och där satt vi alla och inspekterade min syster. Hon var så vacker. En ängel, det var precis vad hon vara, min ängel. Varje gång hon somnade var jag alltid lika rädd för att hon inte skulle vakna upp igen, att hon hade somnat in för alltid. Men just nu var jag bara glad att hon somnat, hon behövde få sova. Det var när hon sov som inte kände någon smärta.

Det var för lite mer än två månader sen vi upptäckte att hon var sjuk. Vi märkte att Lilly, som annars alltid har haft en massa energi började bli allt mer orkeslös och trött. Till en början trodde mamma och pappa att hon började bli sjuk. Hon var hemma från skolan i några dagar men hon hade varken feber eller ont i halsen. Hon lyckades övertala våra föräldrar om att hon mådde bra, som hon alltid gör och fick gå tillbaka till skolan. De var inte först två veckor senare som mamma tog med henne till läkaren då hon fortfarande var lika trött och orkeslös. Dessutom hade hennes små normala blåmärken börjat öka och spridit sig snabbt över hela hennes lilla kroppen, det var då vi alla blev oroliga på riktigt. Två dagar senare fick vi beskedet, en av de värsta dagarna i mitt liv. Leukemi hade läkarn sagt, blodcancer.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Detta var då del 1 och kommer nog posta del 2 snart då den redan finns eller vad man säger! Hoppas verkligen ni gillar den och tack för att ni tagit er tid att läsa! Lämna gärna en kommentar :))