Min lillasyster

Min lillasyster del 2

Veckorna efter beskedet hade gått snabbt. Hennes tillstånd hade försämrades kraftigt och biverkningarna av medicinerna vill jag inte ens tala om. Det som skrämde mig var att allt hade gått så snabbt, alldeles för snabbt. Två månader från att hon var helt frisk låg hon nu här, bredvid mig sovande och döende.

Jag vaknade hastigt när pappa väckte mig. Jag fick en chock när jag märkte att Lilly inte längre låg bredvid mig. Jag skrek till och anade såklart det värsta, men mamma och pappa förklarade att hon skulle opereras. Det handlade om ett ganska nytt ingrepp som kan genomföras på Leukemi sjuka personer. Operationen var relativt oprövad och gav 50 % på att patienten skulle överleva den. Med tanke på hur hennes tillstånd var så va chanserna ännu mindre, men det var också därför dem valt att genomföra den. Läkarna hade för ett tag sedan sagt att det bara handlade om några veckor och månader som hon hade kvar i livet och nu var det som värst. Slutet för henne var nära nu och dem kände att det var det enda alternativet.

Sju timmar senare var hon tillbaka till rummet, men allt var inte som de skulle. Operationen hade gått bra, trodde dem. Problemet nu var att hon inte vaknade upp. Hon låg där i sjukhussängen så liten och oskyldig, kopplad till minst 10 slangar och maskiner. En maskin hjälpte henne att andas, för efter operation så andades hon inte själv. Inget var som de skulle, någonting hade gått rejält fel.

Det hade varit en lång natt, jag och mina föräldrar hade oroligt suttit utanför operationssalen i sjukhuskorridoren och väntat. Väntat, gråtit och bett till gud några gånger. Kanske var det sista gången vi pratat med henne tidigare, kanske skulle jag aldrig få se min systers vackra leende igen.

Det gick två dagar till men inget hade förändrats. Hennes hjärta slog fortfarande svagt, väldigt svagt, men hon varken andades eller var vaken. Läkarna försökte på alla möjliga sätt få kontakt med henne, men hon var helt borta. Personalen på sjukhuset kunde inte längre göra något mer och vi blev tvungna att inse att Lilly tillhörde gruppen av dem 50% som inte klarade operationen.

Dagen efter, den 23 april klockan 11:30 var dagen jag fruktat, dagen då jag skulle behöva säga hejdå till min lillasyster. Människan som fick mig att vilja leva, tjejen som fick mig att le och må bra. Den människan skulle jag inte längre ha vid min sida och det gjorde så ont att det inte går att beskriva. Vi hade tillsammans bestämt att vi skulle koppla bort Lilly från alla maskiner så att hon skulle få slippa lida längre, även fast hon nästan redan var helt borta nu. Vi öppnade dörren till hennes rum och vi alla gick in. Jag höll både mamma och pappa hårt i handen. Väl inne i rummet satte jag mig på sängkanten och tog upp hennes hand. Handen var iskall och blå. Dem tre läkare som var i rummet gick mot henne och skulle börja koppla ut slangarna ur henne. Paniken susade snabbt genom min kropp och jag skrek "Jag vill inte leva utan dig Lilly, jag klarar det inte".

Plötsligt rörde sig handen i min famn på sig och jag hörde min syster säga "Du ska inte behöva de, jag ska inte lämna dig syster".

Här kommer andra delen, hoppas ni gillade denna! :))