Hästen i ladan

Kapitel 1: Uteritten

Jag drar mjukt borsten över Casanovas blanka hårrem. Då ropar ridläraren åt oss att sadla våra hästar. Jag går ut ur boxen och lägger tillbaka borsten i ryktlådan. Samtidigt hämtar jag sadeln och martingalen. När jag lägger på sadeln hugger Casanova i luften. Han tycker inte alls om sadeln. Jag spänner sadelgjorden och börjar värma bettet.

- Som ni vet så ska vi rida ut idag. Så jag vill att ni sätter på hästarna benskydden, ropar ridläraren Linda. Hon kommer fram till mig.

- Casanova kan vara lite pigg för att han fått stått några dagar på grund av tappsko. Så var extra vaksam på honom okej?, säger Linda och granskar mig medans jag tränsar Casanova.

- Ja visst, det ska nog gå bra, säger jag och försöker lirka in bettet i munnen. Casanova bråkar en stund men tillslut får jag in bettet i munnen och kan spänna käkremmen och nosgrimman. Ridläraren ropar åt oss att vi kan börja gå ut i paddocken och sitta upp. Jag måste hålla hårt i Casanova för att han inte ska gå iväg innan det är vår tur. När det är vår tur nästan kastar sig Casanova ut i stallgången. Jag lyckas som tur hänga med.

- Herregud!! Galna häst! Du kan inte bara springa ut på stallgången, ryter jag och ger Casanova en lätt smäll på bogen för att hans ska skärpa sig. Han tittar oskyldigt på mig. Jag klappar hans mjuka hals och han puffar lekfullt på mig. Jag fortsätter gå utan vidare problem men när jag ska sitta upp snurrar Casanova runt som en vilde och vägrar stå still. Linda måste komma och hjälpa mig med uppsittningen. När jag väl sitter på ryggen blir han lugn. Jag smeker honom ömt över halsen. Han har varit min favorit länge och han kunde inte hjälpa att han kunde vara lite väl pigg ibland. Linda ropar upp hästarnas namn i vilken ordning som vi ska gå i ledet på uteritten. Jag får rida precis efter Linda på Casanova för att han ska hålla sig lugn. När alla är på sin plats höjer Linda sin hand och driver sitt stora halvblod fram i skritt. Casanova skrittar hetsigt efter honom. Jag måste sitta och prata lugnt med honom hela tiden. Vi skrittar ut på en lite stig som vi brukar rida ut på. I slutet av denna stig fanns det en härlig äng som vi brukar galoppera på. Efter att ha skrittat en stund driver vi fram hästarna i trav. Casanova slänger hetsigt med huvudet och försöker gå över i galopp men jag lyckas hålla kvar honom. Efter ytterligare en bit kommer fram till ängen. Vi gör halt och Linda frågar gruppen om alla vill galoppera. Alla nickar, även jag. Linda vänder sig om och driver fram sin häst i trav och sedan galopp. I början går det bra men plötsligt rycker Casanova till och jag känner hur jag tappar kontrollen. Casanova skjuter fram huvudet och ökar galoppen. Jag ropar till och känner hur fartvind får mina ögon att tåras. Plötsligt kastar Casanova sig åt sidan och galopperar snabbt förbi Lindas halvblod. Jag försöker sätta mig tungt i sadeln men rädslan har fått min kropp att krampaktigt hǻlla kvar samma position. Jag har ingen chans att stopp Casanova som rusar vilt mot slutet av ängen. I ett sista desperat försök, försöker jag stoppa Casanova men han ökar takten ännu mer bara ännu.

- Mia!!! Stanna Casanova!!! skriker Linda. Men jag hör det bara som en viskning för nu har vi nåt ända fram till skogsbrynet. Jag trodde Casanova skulle sakta av nu men han ökar ännu lite till. Jag slänger mig fram på hans hals för att inte träffas av alla kvistar. Jag har vid det här laget har jag ändå tappat all kontroll. Casanova rusar vidare. Jag märker aldrig att han svänger in på fel stig. Jag känner hur Casanova flåsar under mig men ändå saktar han inte av på farten utan för varje steg känns det som han ökar ännu mer. 

- Casanova!! Stanna snälla, kvider jag. Hela min kropp skakar av rädsla. Jag sätter mig upp för att se vart vi är någonstans. Det jag sedan ser framför mig är en stor stock. Innan jag hinner reagera hoppar Casanova av. I ett stort språng flyger vi över stocken. Vi landar med en stor duns på andra sidan. Casanova vinglar till lite innan han återfår balansen och fortsätter galoppera. Jag hamnar på snedden och försöker med alla medel hålla mig kvar. Plötsligt saktar Casanova av till trav och sedan till skritt. Jag lyckas kravla mig upp på ryggen. Jag tar tag i tygeln och gör halt. Casanova stannar lydigt och jag glider med darriga ben av från hans rygg. Casanova andas tungt och svetten rinner som en flod nerför han hals och bog. Jag skyndar mig att släppa på sadelgjorden så det ska bli lättare att andas för honom. Jag står sedan på skakiga ben och tittar mig omkring. Vart är vi någonstans? Jag känner inte igen mig alls. Jag försöker vända tillbaka men Casanova vägrar följa med utan stretar emot. Först tror jag att det beror på att han är så trött. Men när han börjar dra mig mot andra hållet förstår jag att han inte vill hem, inte nu.

- Kom igen Casanova! Vi måste hem nu, säger jag och försöker dra med mig Casanova hem. Men han är såklart starkare än mig och lyckas dra omkull mig på marken. Jag fnissar och ställer mig upp.

- Okej då! Jag följer väl med då, säger jag och låter Casanova bestämma vart vi ska gå. Vi går i kanske tio minuter när Casanova stannar framför en gammal lada. Han andas inte lika tungt längre men svetten rinner fortfarande från han. Plötsligt gnäggar Casanova gällt. Jag blir så förvånad att jag hoppar till. Plötsligt hörs ännu en gnäggning. Men inte från Casanova. Gnäggningen kom från ladan...?