•Felix perspektiv•
Sekunder blir till minuter, minuter övergår i timmar. Och allt man kan göra är att vänta. Om det är dag eller natt vet jag inte, vad klockan är har jag ingen aning om. Det ända jag gjort är att stirra in i den vita väggen framför mig. Då jag la märke till att det är lönlöst att fråga varje sjuksköterska som går förbi då dem bara ruskar av en och fortsätter i en snabb takt framåt. Att inte veta om Oscars hjärta stannar just nu, eller nu.
Att veta att det var jag som orsakade det får mig att slå handen i väggen av förtvivlan. Skrämt stannar vissa upp och kollar ner mot mig - som om jag vore galen. Vilket jag också är utan Oscar.
Men inom loppet av några sekunder börjar s
aktiviteter påbörja igen som inget hänt.
Frustrerat begraver jag huvudet i händerna med en djup suck.
"Felix Sandman?" Frågar en sjuksköterska av kläderna att döma, rädd för att svara eftersom jag inte vet om rösten håller nöjer jag mig med att nicka till svar.
" Och du känner Oscar som?" Undrar hon medan hon bläddrar med i en bunt papper.
"Hans pojkvän" Svarar jag snabbt, dock nu utan att bry mig om rösten håller eller inte.
"Åh, jag beklagar men Oscars läge är rätt ostabilt." Svarar hon med en beklagande min, samtidigt som hon tar tag i min arm och trycker till, menad att vara som en lugnande gest. Men för mig gör det ingenting.
"Följ mig så får du ett gäst rum bredvid Oscars" säger hon och gör en svepande gäst med huvudet för att signalera mig att komma. Så fort som min kropp förmår skyndar jag mig efter henne tills vi når en dörr i en vitt nyans som resten av sjukhuset.
"Oscar är nedsövd, men om du vill kan du hälsa på honom, det är en kvart kvar av besökstiden" säger hon till mig, och jag nickar tacksamt.
"Dörren till höger" tillägger hon då jag måste sett ut som ett frågetecken eftersom jag inte hade en aning vart jag skulle.
Steg hörs mot marmorgolvet och jag förstår att hon försvinner bortåt i korridoren. Långsamt lyfter jag upp handen mot dörrhandtaget. Nervös vad för syn jag kommer få där inne. Innan jag ångrar mig, dörren glider ljudlöst upp. Vilket får mig att dra efter andan, där ligger han med en massa slangar över hela kroppen, likblek i ansiktet. Då jag tar modet till mig och gå närmare, dock så blir synen bara ännu värre spruckna läppar, en blöt vätska rinnandes nedför kinderna - tårar.
Med utsidan av tummen vidrör jag försiktigt hans kind som om den vore av porslin. Rynkan som bildades i pannan visade ett tecken på smärtan han känner.
Den smärtan som jag tekniskt sätt orsakat.
Innan jag får en chans att ändra mitt beslut letar jag hattigt fram något att skriva på, vilket då fick bli en näsduk. Medan jag skriver rinner tårarna hejdlöst ner för kinderna, och hjärtskärande snyft gör att hela jag skakar. Trots det är jag fast besluten att fortsätta.
Jag hoppas att du en dag kommer att förstå mitt val Oscar, för dit egna bästa. Och jag kommer alltid att minnas dig. Men jag är inte bra för dig, så Oscar gör mig en tjänst hitta någon att som tar hand om och förtjänar dig.
/Med all kärlek din Felix
