Skönheten möter Odjuret

Skönheten möter Odjuret ~ Del 1

''Mamma, snälla jag vill inte. Kan vi inte skjuta upp en vecka?'' frågar Bree sin mamma när de stannar vid skolan.

''Nej gumman. Det är okej att vara nervös.'' hon stryker sin hand över Bree's hår.

''Men tänk om ingen tycker om mig.'' säger Bree ledsamt och tittar ner i hennes knä.

Hennes familj har flyttat mycket på grund av att hon blivit dåligt behandlad i skolan och aldrig lyckats fått någon riktig vän. Hon är en väldigt blyg person och har svårt att ta första steget, men det är även en rädsla. De få gånger hon faktiskt tagit första steget har det alltid slutat dåligt.

''Allt kommer bli bra. Pappa hämtar dig när du slutar.'' säger hennes mamma medan hon startar bilen igen och signalerar Bree att kliva ur bilen.

När Bree stigit ut ser hon på hur bilen lämnar skolans område. Hon tar ett djupt andetag och går in mot skolan. Den här gången flyttade hennes familj sen in på läsåret. Det är November och det är redan frost ute. Där de bodde innan mådde Bree så dåligt att de var tvungna att flytta på en gång. Istället för en stor stad, nöjde de sig med en liten stad uppe i bergen. Mitt ute i naturen.

Staden har en mataffär och två restauranger, om du vill handla något mer måste du åka två timmar till närmsta stad. Bree å andra sidan ser det här som ett av de bättre ställena hon bott på. Här har hon åtminstone en ursäkt att inte kunna göra något.

Inne i skolan går hon till Receptionen för att hämta sitt schema och böckerna till de kurser hon ska läsa. Hennes mamma hade pratat med rektorn i förväg och ordnat så att Bree kunde hoppa in där hennes klsskomisar var i kursen. Detta för att undvika att hon skulle hamna mer utanför. Men Bree vet att det kommer hända ändå, det är alltid så.

Sakta går hon i korridorerna för att hitta till rätt klassrum. Hon tittar runt i omgivningen på alla elever. Det är en liten skola, troligtvis känner alla varandra och de har säkert redan en nära vän. Hur ska Bree kunna passa in här?

När hon hittar rätt klassrum skyndar hon sig in och tar en plats längst bak i ett hörn. Mer och mer elever fyller på, men de fyller inte hela klassrummet, det är en såndan liten skola.

De pratar högt med varandra och när läraren kommer in sätter de sig på sina platser, men pratet fortsätter fast i en lägre nivå.

''Godmorgon klassen. Jag hoppas ni är utvilade från helgen.'' börjar läraren lektionen. Ingen svarar henne.

Läraren är i ''40års''  åldern med kort blont hår som räcker till hennes axlar. Raka motsatsen till Bree's eget, själv har hon mörkbrunt hår som räcker nästan hela vägen till hennes midja. Hennes mamma tjatar jämt på henne att hon behöver klippa sig, men Bree gillar sitt hår precis som det är.

Flera år av mobbning och dylikt, har gjort att Bree har svårt för att tycka om sig själv.Detta är förståeligt om du jämt får höra att du är ful och äcklig. Om det inte vore för hennes föräldrar som ständigt påminner henne att hon är skönheten själv, hade hon nog mått ännu sämre än vad hon gör. Hon älskar sina föräldrar för det, men en del av henne vet att de bara säger så för att dom måste, medan en annan del av henne vet att hon är vacker. Hon har ju ärvt sin moders utseende.

Alla som träffar Bree säger att hon ser ut som en ung Lydia, hennes mamma. Samma starkt gröna ögon, höga kindben och fylliga rosa läppar. Hon har också några svaga fräknar som sträcker sig efter hennes kinder upp mot näsans rygg.

''Sedan vill jag påpeka att vi har en ny elev här på skolan, Bree kan du vara snäll och räcka upp handen.'' alla slutar att prata och vänder sig mot henne. Dom tittar på Bree som om dom inte märkt henne först nu.