Skönheten möter Odjuret

Skönheten möter Odjuret ~ Del 6

Några timmar har gått och förvånansvärt är hon inte lika frusen som för ett par timmar sedan. Bree har helt enkelt fått smälta det underliga beteendet som vargen har. Det tog sin tid men vad har hon för val?

Snöstormen är fortfarande i full gång. Bree vet inte vad hon ska göra när den har slutat. Snön är säkert för djup och hon är inte klädd för en snödag.Vad händer med vargen? Som hon nu har förstått är en han, på ett väldigt obekvämt sätt som hon helst inte vill tänka på. 

Letar någon efter henne? Eller har stormen hindrat dem? Är det ens några som letar? Självklart måste hennes föräldrar leta efter henne. Hon kan alltid lita på dem!

Brees mage började kurra för någon timme sedan och hon kan inte minnas hur länge  det var sedan hon åt senast. Gud vad hon vill hem, hon har en sådan otrolig hemlängtan.

Värmen från vargen ger en känsla av trygghet, men hon skulle ändå byta ut den känslan mot att få komma hem. Hon har försökt hålla sig vaken för hon känner sig lite osäker på vad som kan hända om hon slocknar. Därför har hon suttit och berättat om allt och inget för de stackars djuret, Bree kan prata i timmar om hon inte blir avbruten. Hennes föräldrar måste ibland påminna henne att andas mellan meningarna. Bree har tyvärr inte haft många att prata med så det brukar bli hennes föräldrar hon ventilerar sig hos. Fast vid det här tillfället är inte hennes föräldrar här och därför vargen får duga. Han är en bra lyssnare, för de känns som att han lyssnat från början.

Ibland verkar det som att den rycker till eller spänner sig när hon berättar om vissa specifika saker, precis som om den förstår vad det är hon säger. Vilket är galet! Djur kan inte förstå oss människor.

Plötsligt hör Bree ett välkänt ljud. Det är väldigt svagt men hon känner definitivt igen de. Det låter som en snöskoter! Har hon blivit räddad? Vargen lyfter sitt huvud och öronen rör på sig för att höra vart ljudet kommer ifrån. Bree tittar mot utgången och försöker ställa sig upp. Vargen följer hennes rörelser och ställer sig bredvid hennes ben. Tillräckligt nära för att hans värma ska stråla mot henne.

Bree går några steg mot grottans öppning och ljudet har kommit närmare. Hon vänder sig om och ser på vargen som står kvar. Deras ögonen möts. Ett tyst samtal förs mellan dem och Bree får en märklig känsla av det hela. Det är som att den säger att det är okej att hon går. Hon släpper vargens klara ögon och tittar ut i snön. Det blåser fortfarande men inte lika rejält som innan.

Trevande går hon ut ur lyan och ut i den kalla kylan. Efter några steg i den höga snön ser hon strålkastare närma sig. Hon springer mot ljuset och ljudet blir allt tydligare. Snart kan hon se silhuetter av snöskotrarna som närmar sig.

Någon ropar något men Bree hör inte vad det är. Det enda hon kan tänka på är att hon har blivit räddad och ska få åka hem. Kylan sprids genom hennes kropp och hon saknar redan den värma vargen gav henne.

Några sekunder senare har skotarna stannat vid henne. En man kliver en av dem och hjälper Bree att ta på sig en jacka och lägger en filt runt om henne.

''Är du okej?'' frågar han och tittar snabbt efter synliga skador.

Hon nickar och följer med mannen till skotern där han hjälper henne att sätta sig. Hon sätter sig bakom honom och lägger armarna runt hans midja. En svag värme möter hennes kallas armar. Därefter åker det tillbaka samma väg som de kom från. Bree trycker hennes ansikte mot mannens rygg för att hindra blåsten att sticka henne i ansiktet. Det sista hon hör när de far ett hjärtskärande ylande.

Bree vänder blicken bakåt åt det håll hon tror lyan ligger. Tacksam för att hon stötte på de underliga djuret. Hon kommer stå i skuld till honom, för utan honom skulle hon inte kunna sitta här på skotern på väg hem till hennes föräldrars trygga famn.

Efter att hon blivit räddad blev allt svårt att komma ihåg. Det var så mycket som hände, så mycket känslor. När hon fick träffa sina föräldrar på polisstationen lät de allesammans tårarna falla för att de hade turen på sin sida, att Bree äntligen är tillbaka. Brees mamma samlade sig snabbt och modersinstinkten tog över. Bree kunde ju ha skador och behövde sjukvård på en gång.

Även fast Bree kände sig okej så var det kanske bäst att kolla upp hur hennes kropp reagerat på det hela. Hon slog faktiskt huvudet ganska rejält och för att vara på den säkra sidan så borde en läkare kolla på såret. Hon hade tur och blödde nästan inget, såret skapade sig en sårskorpa snabbt.

En sak vet hon i alla fall och det är att hon vill sova. När alla läkare och sköterskor hade kollat till henne slocknade hon på en gång. Utmattad efter hennes lilla äventyr. Hennes mamma stannade kvar med henne den första natten, hon var inte redo att lämna henne flicka riktigt än.

Dagen efter hennes återkomst mådde hon mycket bättre, nästan helt utvilad.

Efter frukosten knackade det på hennes dörr. Bree tittade på hennes mamma som la ner tidningen som hon satt och läste i fåtöljen vid fönstret. Vem kunde de vara?

En sköterska öppnar varsamt dörren. ''Det är en tjej, vid namnet Autumn, här ute som skulle vilja träffa dig Bree. Är det okej för dig?'' frågar hon.

Autumn? Varför vill hon träffa Bree? Hon ger sin mamma en blick för att be henne att gå så hon kan träffa Autumn ostört. Det är faktiskt en fråga hon ville fråga henne. Brees mamma reser sig från fåtöljen och lägger tidningen på bordet bredvid.

''Du kan släppa in henne.'' svarar jag sköterskan som ger henne att leende. Hon öppnar dörren. Först går mamma ut och in kommer sedan Autumn.

Hon ser lite blekare ut än vanligt.

''Hej.'' säger hon.

''Hej.''

''Hur mår du?'' frågar hon och ställer sig vid sängens kant. Hon tittar på Bree med ett litet oroligt uttryck. Varför?

''Bra antar jag.''

Hon nickar för att visa att hon förstår. Det här känns så stelt. Bree vet inte vad hon ska göra.

''Var du med på de?'' kastar Bree ur sig innan hon hinner tänka över orden.

Det får Autumns ögon att bli stora. Hon ser ut att spänna sig, lite nervös kanske.

''Nej!'' säger hon.

Bree säger inget utan tittar efter spår på att Autumn ljuger, hon finner inte något.

''Jag vet faktiskt inte varför Randy gjorde de. Jag lovar. Jag har skällt på honom men han verkar inte bry sig alls att vad de gjorde var fel. För tro mig jag skulle aldrig göra så mot dig. Vi är ju vänner.''

Mot Brees egna vilja ger Autumns ord en varm känsla i hennes mage. I en sådan här situation känns det underbart att få höra att du har en vän vid sin sida.

Små tårar lyckas falla över och ner för Autumns kind. Ena stunden står hon bortanför sängkanten och andra kramar hon om Bree. Bree kramar tillbaka och känner själv att tårarna faller. Så där sitter de på sängen och kramar varandra. Vad Bree inte vet är att de är inte ensamma om att dela ögonblicket.

Från fönstret tittar två gula ögon in.

<----->  

Ny uppdatering, åter igen har jag inte orkat kollat igenom stavfel och annat. Gör det när boken är klar. 

Den är lite kort men har såå mycket att göra att nästa vecka att det borde bli olagligt att få ha så mycket i skolan på samma dagar. Har två redovisningar, ett nationella, ett vanligt prov och en inlämningsuppgift. Skulle även göra ett till prov men skjuter upp de hehe. Låt mig säga att det här är ihop tryckt på två dagar. 

Är så glad att skolan snart är över. Dock får man typ mer stress för jag har inte sommarjobb än.. Så blir att leva på absolut inget i sommar eftersom man inte får något CSN och mina föräldrar har inte råd att ge mig pengar. 

Den här sommaren kommer bli så annorlunda för oss.  

Har ni något sommarjobb?

❤️Stay Awesome❤️