Konungens Återkomst

Samernas vrede

Det var en fin dag att vakna upp till. Fåglarna kvittrade utanför fönstet och den stora grönskan spred lycka och kärlek i Gregors hjärta. Fru Björkman kom springande med glada galopp utmed stigen till haschplantagen. Allt var underbart och härligt, eller det var iallafall menat att vara så. 

Det fanns inga kvittrande fåglar. Alla hade blivit gasade. Grönskan hade försvunnit tack vare kemikalier. Gregor suckade och gick med en ojämn och smärtfylld gång ut på gården för att hämta vatten från den gamla brunnen. Vattnet som Gregor lyckades få upp var grönaktigt och luktade illa, men staten insisterade att bara "finkänsliga fjollträskare" kunde förlora kromosomer av det. Gregor litade inte riktigt på detta men han hade inte direkt något val. När Gregor vandrade tillbaka mot torpet spreds stor olycka i hans hjärta. Den faluröda färgen hade börjat försvinna i allt större grad och den en gång så rikt utsirade porten var numera outlidligt rutten. Väl inne i torpet började Gregor tvätta och klä sig medans tårar rann nedför hans kinder. 

"JUKKASÄRVI NIDA HÄRPA RENI ATTAKI SVESNKI BARBAREIY" - Så löd den statliga radions budskap ännu en morgon, det var dags att gå ut och arbeta på fälten. Stigen var ovanligt lerig idag, vatten och smuts forsade in i Gregors skor. Antagligen tack vare det faktum att de inte blivit utbytta ända sedans "incidenten". Efter en lång vandring i en rutten och förfärligt bränd skog kom Gregor fram till plantagen. Där Haschplantorna en gång växt sig stora och förträffligt delikata, odlade man nu bara foder till samernas förskräckliga krigsrenar.  Arbetet på fältet var hårt, men Gregor klarade sig förhållandevis. Det var värre för de övriga arbetarna, som levt ett bekvämt stadsliv innan de blivit tvångsutflyttade hit. Mycket få ord utbyttes, de enda som hördes var arbetsledarnas skrik och det säregna ljudet av liar som skar upp gräset.