Iskall död

Del 5 - Mördaren avslöjas

"Pappa? Hur förklarar du den här?" Eleonora håller upp ljuddämparen. Henry kollar upp från pappret han höll på att läsa men stannar till när han ser den.
"Den? Åh. Öh, jag lånade den av Edgar."
"Och varför?" Eleonora ler utmanande mot honom. Henry flackar med blicken.
"Jag skulle... öva utan att störa er. Pricksäkerhet, du vet." Henry ler förläget.
"Jag förstår."
Snabbt går hon upp till Kalles rum. Allting är så som hon lämnade det, till och med Kalle ligger kvar. Och hon hade rätt - balkongdörren är öppen. Ett litet, litet mellanrum mellan dörren och väggen avslöjar att den inte är, och förmodligen inte har varit, stängd. Eleonora öppnar balkongdörren helt och går ut på den snöklädda balkongen. Hon hade rätt även här, fotspåren är tydliga. Hon klättrar ner för en av pelarna och fortsätter mot Edgars hus.
Ingen verkar vara hemma, så Eleonora häver sig in genom det öppna badrumsfönstret. Snabbt går hon till köket, där kylväskan turligt nog är kvar. Hon öppnar den, och ser att innehållet - precis som hon trodde - är vatten. Fumlandes av lycka slår hon numret till polisen.

Edgar låser upp dörren och går in, men hejdar sig när han hör någon prata i köket. Han ser Eleonora hålla en mobil mot örat. När hon upptäcker honom avslutar hon snabbt samtalet.
"De är på väg" hon ler triumferande mot honom. "Polisen."
Edgar ser förvånat på henne.
"Jag vet hur du gjorde. Du visste att Kalle var känslig för värme och skulle öppna balkongdörren, eller hur? Så du kunde bara klättra upp och in. Sedan sköt du honom med geväret, men kulan var gjord av is. Och eftersom du även tände en brasa smälte den extra snabbt. Du använde självklart en ljuddämpare, annars hade det hörts direkt. Men för säkerhets skull gjorde du det samtidigt som de andra jagade, och satte på på en skiva på ditt rum så att det lät som att du var där."
Edgar känner ilskan breda ut sig i kroppen. Allt är Kalles fel. Sedan Kalle kom in i Eleonoras liv brydde hon sig inte om honom längre. Rätt åt Kalle att han är död, tänker han bistert.
"Hur?" Pressar han fram.
"Kommer du ihåg när jag genomsökte ditt hus? Du lät mig förhöra dig utan att fråga vad som hade hänt, som om du redan visste, och det var fingeravtryck på glasmontern till geväret. Och om du minns kvällen innan du mördade Kalle, så kanske du kommer ihåg att det snöade? När jag gick till dig så fanns det tydliga fotspår från Kalles balkong till ditt hus."
"Du har inga bevis" väser Edgar sammanbitet.
"Vad bra att du påminner mig" ler Eleonora, "för det har jag faktiskt. Jag lyckades få tag i vattnet som kulan var gjord av. Det fanns kvar i madrassen, även om kulan hade smält. Jag skickade proverna till min kompis, och gissa vad han fick reda på? Det innehöll spår av bly. Först förstod jag inte heller" säger hon med en blick på Edgars förvirrade min, "men sedan kom jag ihåg att ditt hus inte har renoverats på väldigt länge. Och gissa vad dina vattenledningar är gjorda av?"
"Bly" mumlar Edgar spänt.
Precis då knackar det på dörren.
"Vet du vad?" Eleonora ser på Edgar med en granskande min. "Du hade aldrig fått mig att gilla dig, och speciellt inte efter det här. Tro mig. Jag gifter mig hellre med en död pojkvän än med en mördare."
Sedan går hon och öppnar.