Mördaren

Jag var ensam hemma. Mamma var och handlade. Hon hade sagt att jag inte fick gå ut, men det struntade jag fullständigt i. Så jag gick ut, jag gick till en marknad i närheten. Där! Där såg jag den! Sedeskivan som jag önskat mig sedan jag var 6 år! Det var åldersgräns på den, man fick inte vara yngre än 18 och jag var ju 11, men den verkade ju så spännande och lite läskig! Det hade jag läst i tidningen. Men i en annan tidning hade jag läst att en tjej som var 11 i London hade skrämt upp sig så mycket när hon lyssnade så att hon dog, eller så var det en mördare. En mördare som typ var känd. Det trodde inte jag på så jag köpte sedeskivan. Jag gick hem och lyssnade på den. I början hördes tunga långsamma steg upp för en trappa, sen började en röst viska: Kim! Kim! Jag är mördaren!! Mer än så kunde jag inte höra, allt blev svart, kolsvart. Efter cirka 2 timmar vaknade jag, jag var i en liten cell. Det fanns ingen dörr, och jag undrade hur jag kommit in i cellen. Sen såg jag fönstret, det var den ända invägen och utvägen, det måste alltså vart där någon lyckades bära in mig i. Och nu visste jag troligen vem någon var. Det knackade på väggen, och väggen gled isär. Där kom hon, hon som jag trot var någon, men hon hette tydligen Laila. Men visst var det mördaren, mördaren som mördat den 11-åriga tjejen i London, mördaren som jag hörde på sedeskivan, mördaren som var den värsta mördaren. Fast egentligen var inget säkert, hon kanske var någon som ville hjälpa mig, men jag trodde att hon var mördaren.