Pewdiepie's Child (Swedish)

Början av allt

"Felix! Kom och titta på det här!" Marzia lät uppriktigt glad. Jag rusade för att se vad hon var glad över. Hon satt på toalocket och höll i en liten blå och vit stav. Ett graviditets test. "Felix, vi kommer att bli föräldrar!"

Yup, det var för några minuter sedan. Jag är så glad att jag kommer att explodera. Ett litet liv, inuti Marzia. Ett litet liv som är en mashup av mej och henne. Hen kommer att bli underbart vacker, speciellt eftersom Marzia är modern. En slående vacker baby. Våran baby. Livet skulle förändras, till ett bättre. Vi skulle få hen i Augusti. Jag ville ha min dotter eller son nu, istället för att vänta! December är snart slut och sedan är det bara 8 månader kvar.

"Felix, vad skulle vår dotter heta?" Marzia tar min hand och klämmer mjukt på den. "Vad sägs om Alina?"

"Vad sägs om Abigail?" Säger jag.

"Vi kompromissar. Vad sägs om Luna?"

"Luna! Det ska hon heta! Luna! Hon kan ta ditt efternamn. " Säger jag glatt. Marzia ler stort.

"Och om vi får en son?" Marzia rynkar pannan.

"Gregory!"

"Nej! Stackars barn som får heta Gregory. Vad sägs om Joel?"

"Visst." Jag log. "Joel Will Kjellberg."

Juni

Jag satt nervöst och trummade med tummarna på den hårda stolen. Sjukhus var inte riktigt min grej. Snart kom en sjuksköterska ut ur rummet med en sammanbiten min.

"Mr. Kjellberg?" Jag reste mig upp. "Den här vägen."

Hon ledde mig till ett rum. Marzia låg på britsen med mascara ränder i ansiktet. Hennes ögon var uppsvullna och röda. Hon hade gråtit. Jag skulle precis fråga vad som hade hänt nör doktorn harklade sig.

"Ultra ljudet visade att ni ska få en son." Marzia log svagt och jag log bredare. Vi skulle få en son, jag skulle bli en pappa--

"Men er son lider av cancer." Min värld rasade samman. Min son, vår son, hade cancer. Jag ville skrika och slå. Jag ville offra mig själv, bara de räddade honom. Min lille son...

"Oroa dej inte Marzia. Han kommer klara sig. Vi kommer klara oss." Jag lade min hand på Marzia's mage, som vid detta laget var ganska stor.

8 Augusti

Det är i mitten av natten. Jag sover. Men snart väcks jag av ett blodisande skri. Marzia tjuter till av smärta och jag flyger upp.

"Marzia!" Jag springer in i badrummet och ser en pöl av vatten.

Vattnet har gått. Marzia ylar av smärta när jag försöker hjälpa henne ut i bilen. Jag skuttar in och startar den. Sjukhuset ligger inte så långt bort, så Marzia behöver inte föda i bilen. Jag tvärstannar bilen vid sjukhuset och lyfter Marzia in i sjukhuset.

"Snälla någon, hjälp! Vattnet har gått!" Jag ser hur de kommer med en vagn och tar Marzia. De rullar iväg henne och lämnar mig kvar. En ung sjuksköterska kommer och leder mig iväg till ett rum.

"Mitt namn är Natalia, och jag ska se till att er flickvän ska få hjälp." Hon ler, äkta faktiskt. "Du behöver sömn, försök sova lite." Hon visar en säng. Jag tackar och hon skuttar iväg för att, förhoppningsvis, hjälpa Marzia.

Jag lägger mig ner och försöker sova, men det går inte. Snart kommer Natalia tillbaka.

"Svårt att sova, sir?" Hon ler medlidsamt. Jag nickar. Hon tar ett papper. "Ni kanske vill säga vad läkaren sa vid ultraljudet?" Hon skriver ner något och tittar väntande på mig.

"Det är en pojke." Börjar jag och hon antecknar. "De har hittat cancer i hans system."

Natalia slutar tvärt att anteckna och tittar på mig med en shock artad min.

"Sir... Jag är hemskt ledsen, det måste vara traumatiserande attvara i er roll..." Hon kramar mig löst. Eran flickvän är väldigt stark, eran son också. Ni kommer att klara detta." Hon tittar stramt på mig. Jag känner mig lite bättre till mods.

Natalia skyndar iväg och jag lyckas somna.

Efter tio minuter vaknar jag igen. Natalia skyndar in i rummet.

"Ah, ni är vaken!" Hon ler hastigt. "Eran son har kommit!" Hon skyndar ut igen och hämtar ett litet knyte. Hon ger babyn till mig.
"Ni är nu en pappa." Hon lämnar oss.

"Hej där, Joel." Jag smeker hans huvud. Han skriker lite men slutar tvärt. Hans stora blå ögon tittar in i mina. Han har ärvt mina blå ögon, Marzia's näsa och mitt, lite blondare, hår. Han är så vacker. Sedan skriker Joel igen. Natalia kommer in igen, nu med en allvarlig min.

"Jag är ledsen, sir, men jag måste ta Joel. Han ska ha cellgifter."

De ska ge cellgifter till min son. Inte ens det, utan min nyfödda son. Min nyfödda son... som har cancer. Min lilla Joel. Jag ska möta alla faror i världen, bara för att rädda dig, min son.