Pewdiepie's Child (Swedish)

Joel

Min son känner av det. Cancern som tar över hans kropp, det som kommer att döda honom. Stackars Joel. Han är bara en baby. Han har inte upplevt världen. Han vet ingenting. Lilla stackars Joel.

"Det kommer bli bra eller hur?" Marzia gråter tyst.

"Jag vet inte, sötnos. Vi kan bara hoppas."

"Om det finns en gud, varför ska han ta Joel ifrån oss? Han är ju bara en liten baby. Han förtjänar inte det här.

Joel är ett år nu. Han har kämpat i ett år. Jag gjorde en youtube video som jag pratade om Joel, om hans cancer och om att jag skulle sluta göra videos och spendera tid med honom. Mpnga av fansen förstod, stöttade och visade kärlek. De förstod hur svårt det är att se sitt eget barn dö framför sina ögon. Se hur sin son lider... Och att du inte kan göra ett skit för att hindra det.

Joel dog den 2 Juli. Han lämnade oss i stor sorg, men också lite lättnad. Lättnad att veta att han inte lider och plågas. Cancern var överallt i hans kropp. Ett och ett halvt år levde han. Ett liv i smärta.

"Jag saknar honom." Marzia gråter. "Jag begraver mitt eget barn. "

Jag kramar henne. Det enda jag kan göra... Året är 2006. Min son Joel har dött. Vi förlorade kampen.

Joels sista ord var "Mamma, Pappa". Sedan slocknade han. Det såg ut som om han sov. Våran lilla pojke.

Joel Will Kjellberg

I stor saknad.

2005-2006

Jag kände inte för att göra youtube videos, jag kände bara en tom smärta i hela kroppen. Det var vårat barn, efter detta ville Marzia inte ens försöka. Inga fler barn.

Samtidigt, i en polisbil.... Ashley's POV

Polisen berättade inte mycket. Han sa bara att min mamma var borta. En drake som hette Cancer hade flugit iväg med henne. Upp bland molnen, sa han. Jag saknade min mamma. Hon var inte som normala mammor, hon hade inte ett hårstrå på huvudet och hon bodde , mest på sjukhuset. Hon orkade inte röra sig så mycket, så hon kunde inte spela fotboll med mig. Min mammas namn var Katherine. Min pappa hette Parker och han försvann efter min födsel. Pappa är dum. Jag heter Ashley Isabell Kilby. Ett ganska bra namn, tycker jag. Mamma kallade mig alltid för Ash.

"Då så, Ashley. Var inte rädd, du ska bo med de andra flickorna här på barnhemmet." Polis officern log halvhjärtat. Jag försökte att le tillbaka, men det såg bara nervöst ut. De stora järngrindarna omringade den lilla gården med huset. Vi gick in i det stora huset, och när jag kommit in ser jag en massa tonåringar, några yngre barn och några få bebisar. Vi går till en disk.

"Hej, jag är officer Gordon, detta är Ashley Kilby." Säger han strikt. Damen, som också ser extremt strikt ut, skriver in något i datorn och ler sedan läskigt emot mig.

"Välkommen till Solgården, lilla vän." Jag ryser. Hon ler ännu mer. "Vi hoppas att du ska trivas."

Hon visar mig till ett litet rum med två sängar. En till mig, och en till... Morgan. Jag var väldigt rädd för Morgan. Hon var 15 och hade råttfärgat ljustbrunt hår. Hon var också extremt lång.

Detta skulle bli en lång resa...