Make me

Kapitel 1

När mina föräldrar hade gått bort så skulle jag flytta ut på landet, till min mammas vänner. Hon berättade innan hon dog att de inte hade träffats på flera år.
Jag visste nästan inget om mina föräldrar. Innan de dött hade vi bott i en stor villa och de jobbade oftast, det var därför vi hade råd med det.

Bilen stannade utanför en stor herrgård. Trädgården var väldigt stor och buskarna var formade, de såg ut att tagit mycket arbete.
Jag öppnade den stora grinden och gick in, på en gång kom det fram en butler.

- Fröken Victoria? frågade han artigt.

- Ja, sa jag, det är jag.

- Herr Midnatt sade att jag skulle berätta vad som gällde här. Förstör inget, var inte i trädgården utan hans tillåtelse och vi är uppe på natten här, berättade han.

Vem var Herr Midnatt och hur många bodde det här? Varför skulle jag vara uppe på natten? Jag hade inga svar på de frågorna.

- Exakt hur många bor det här? frågade jag.

- Bara två, berättade han, Herr Midnatt och hans brorson Vincent.

Han följde mig till den stora porten och visade mig in.
När jag kom in var vi i en stor sal, väldigt typisk "herrgård". Det var en stor trappa i mitten av salen som sträckte sig uppåt åt två olika håll, en kristallkrona och stora fönster.
När jag skulle vända mig om och fråga vart Herr Midnatt var, så var butlern borta.

Jag gick sakta upp för trappan och ropade - Hallå, är det någon här?

- Vem stör mig när jag ska sova? det är mitt på dagen! hörde jag en röst säga.

Jag tittade mig omkring, men jag såg först ingen.

- Jag är här. sa han.

Jag vände mig om och där stod en blek kille med svart hår, han såg ut att vara ca 18 år gammal. Han hade på sig svarta byxor och en skjorta som var uppknäppt längst upp. Ganska snygg var han, men såg inte så trevlig ut av någon anledning.

- Förlåt mig, sa jag, men jag är Victoria och jag letar efter Herr Midnatt.

- Jasså, en människa? sa han och log.

Hans röda ögon lyste och jag började bli lite rädd. Medan jag sakta backade kom han närmare.
Han tog min hand och tryckte mig mot väggen. Då såg jag att han hade vassa huggtänder, jag visste att han var en vampyr.
Vi stod precis bredvid några gardiner i ett fönster. Jag kom på att om jag drog undan dem, så skulle det komma in solljus och jag hade hört att vampyrer inte tålde det.
Jag drog snabbt undan dem och strålarna nuddade hans skinn, fast inget hände.
Han sa först inget utan började att skratta högt.

- Trodde du verkligen att solljus skulle ta kål på mig? Det är ju bara en sägen, sa han.

Han kom närmare min hals och höll hårdare fast mina händer mot väggen.
Jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv.