Då Solen Går Ner ❂

kapitel ett

{Ley's perspektiv}

Två år senare

Jag stampar otåligt med foten på det hårda trägolvet och ser upp i taket, en stor kristallkrona hänger från en balk som sträcker sig från vägg till vägg och ser från mitt perspektiv ut att väga flera ton. En vacker dag kommer den att lossna från kroken och ramla ner, då blir det synd för den som befinner sig under.

Kvinnan från socialen pratar hektiskt med hon i receptionen någon meter bort och jag kan inte undgå att märka hur de ibland ser på mig i ögonvrån. Besvärat lutar mig mot en stor pelare som är placerad i mitten av salen och lägger armarna i kors över bröstet. I hela mitt liv har folk sett på mig som ett offer, gett mig blickar då de tror att jag inte ser. Det är inget jag stör mig på längre, jag är van, det enda jag blir smått irriterad över är att de inte pratar direkt till mig, jag står endast ett par få meter ifrån dem.

"Snälla Ley, kan du sluta med det där oväsendet?" Ber Karin, social kvinnan och ger mig en menande blick. Jag himlar med ögonen och ser mig om i salen. Det är väldigt högt i tak här inne och varenda liten millimeter ser ut att vara gjort utav trä, väldigt gammalmodigt om jag får säga det själv. Inredningen är lika kreativ och dyster som en åsnans bakdel och det finns inga fönster på väggarna, vilket förklarar den instängda lukten.

En pojke i min ålder syns till lite längre bort vid dörröppningen intill toaletterna, han står lutad mot dörrkarmen med armarna i kors precis som jag och ser djupgående på mig, vilket stör mig en aning. Trots att jag inte ser så bra från vart jag står så kan jag bekräfta att han liknar en svartklädd glasspinne med mörk kalufs, en het glasspinne. Jag höjer frågandes på ögonbrynen, mest för mig själv, men på något magiskt sätt ser han det. För en sekund senare är han borta. Det sista jag ser utav honom är hans mystiska ryggtavla som försvinner in genom en öppen dörr bredvid badrummen och jag kan inte undgå att stirra på musklerna som stramar mot den svarta t-tröjan.

Efter att mitt ögongodis försvann återgår jag till att se på allt och ingenting tills Karin kommer fram till mig och ler tillgjort, hon lägger en hand på min axel och ser sedan mot kvinnan bakom disken.

"De är redo att ta emot dig på ungdomshemmet nu, Ley," jag vet inte om hon hade väntat sig ett glädje rop eller ett leende, men varken eller. Jag höjer på ena ögonbrynet, anledningen till att hon släpade hit mig var väl för att de äntligen kunde ta emot mig, eller? Hon kanske precis mutade personalen här att ta emot mig för att bli av med mig. Vem vet, Karin avskyr mig så det skulle inte förvåna mig.

"Det har varit lite ont om rum här men det finns nu ett ledigt som du kan bosätta dig i, hoppas du kommer trivas här," säger hon i receptionen och ler innan hon blänger surt på Karin. Jag ser misstänksamt på dem båda innan jag tar upp ryggan och slänger den över axeln.

"Vart ligger det?" Chockat ser de på mig som om jag precis uppstod från de döda och växlar frågande blickar med varandra.

"Eh, in genom dörren där borta och upp för trappan till höger, leta sedan efter nummer 199, det borde inte vara så svårt att hitta," jag nickar och börjar sedan traska mot samma dörr som den mystiska pojken tidigare försvann genom. Golvet knarrar under mina fötter och jag suckar hopplöst, de kommande två åren kommer bli de värsta två åren i mitt liv.

***

Efter att jag hittat mitt rum, inspekterat och slängt in mina saker sitter jag i en liten förhörssal med en kvinna ur personalen. Hon bär en liten skylt på sin vita blus ovanför bröstet där Emilia står ingraverat med svarta bokstäver. Hon liknar en skyltdocka, med en skala för mycket parfym, och med lite mer liv i skinnet. Antar att efter många plastikoperationer så ser man ut sådär, tragiskt.