Mordet i dimman

Del 8.

-Jag vet inte varför jag gjorde det. Vi bråkade och jag gick efter henne. Jag hade en kniv med mig för jag var så arg.. Jag tog bara fram den för att skrämma henne lite så hon inte skulle lämna mig. Men hon vände den emot mig och högg mig med den då hon trodde att jag skulle skada henne. Något brast inom mig när jag kände smärtan i min högerarm. Jag kände en vrede som jag aldrig har känt innan. Jag minns att jag hängde henne och knivhögg henne, mer än så minns jag inte, svarade han

-Det låg en blodig sten på platsen, kan du ha fått den i huvudet tror du?

Pojken nickade svagt.

-Jag vaknade upp med ett blodigt bakhuvud, sa han.

-Minns du vem som kanske slängde stenen i huvudet på dig? frågade Peter.

Pojken tänkte en stund.

-Thomas var på platsen när jag fick stenen i huvudet, men när jag vaknade några timmar senare så var han inte där, sa han.

Peter funderade lite. Ville Thomas haft pojken död? Det var ganska uppenbart varför Thomas hade spelat att han inte visste att hans dotter var död. Han ville inte bli bunden till mordplatsen.

-En sista fråga bara, sa Peter och fortsatte direkt.

-Vart fick du repet ifrån? Och varför drog du ut henne i skogen?

-Jag hittade repet i skogen, du vet jägarna gillrar ju fällor för varandra med repen. Hon var nästan vid skogsbrynet när jag kom fram till henne.

Peter nickade och sade.

-Vänta! Vad gjorde hon där?

-Hon skulle rymma, sa Liam.

-Varför?

-Det var något bråk mellan henne och hennes pappa, sa Liam.

-Okej, gå hem och vila, jag måste ta kontakt med Thomas, sa Peter

Han reste sig och lämnade salen, direkt tog han kontakt med Hans.

-Ring Thomas Gunnarsson och ta in honom på förhör nu! sa Peter och stressade till sitt kontor. Peter kände sig ruskigt nära att lösa fallet som i början kändes omöjlig.