The Guardians

Kapitel 4

Det var kallt, riktigt kallt. Han kände sig stel, nästan som om blodet hade stelnat i hans ådror. Hans ögon kändes uttorkade och var väldigt irriterande. Men hur mycket han än försökte så kunde han inte göra någonting åt det. Han huttrade och försökte anstränga sig för att vakna till så art han kunde få igång blodflödet ordentligt och på så sätt bli varm igen. Men hur mycket han än försökte så kunde han inte röra på sig. Han försökte tänka efter. Försökte komma p någonting som skulle få hans kropp att vakna till. Ingenting. Han kunde inte komma på någonting, inte ens sitt eget namn. Han började sagts inse att han inte kunde ta kontroll över sin egen kropp och att han därför var lämnad för att dö. Lämnad till att frysa ihjäl.

När han trodde att allting var över och när det kändes som om det sista livet rann ut ur honom så började känseln att återvända. Han lyckades röra på fingrarna och efter det resten av kroppen. Han började bli varm igen och lyckades till sist sätta sig upp. Hans ögon slutade att vara irriterade och han kunde se vart han befann sig. Han kunde se att han befann sig i någon typ utav byggnad, han kunde se stora pelare som sträckte sig upp mot det höga taket och han kunde även se stora öppningar, nästan som fönster där vinden kraftigt blåste igenom. På ett par stället så kunde han se vindspel som lekte i vinden. Han satte ner ena handen i golvet och ställde sig upp men var nära på att falla ihop igen, han blev yr och istadig på benen då det kändes som om han blev indragen i en stor storm. Minnen och intryck för över honom men det var ingenting som fastnade men när allting var över och han återfick balansen så kunde han komma ihåg en sak. Sitt namn, han hette Aéro. 

Aéro började långsamt att undersöka sin omgivning mer noggrant. Vid dem stora öppningarna, som var placerade på rummet långsidor, fanns det stora träpaneler som man kunde stänga igen om man ville minska mängden mängden vind som for igenom byggnaden. Aéro tog även en närmare titt på vindspelen. Dem var gjorda i olika material, olika former och alla gjorde olika ljud. Han fortsatte att studera den stora hallen han vaknat upp i och kunde inte låta bli att fundera på hur eller varför han kommit dit. Han började studera pelarna lite noggrannare och märkte att en del utav dem var målade. Aéro märkte att alla målningar hade någonting gemensamt, på dem flesta utav dem fanns det en vit drake. Aéro fortsatte att utforska och kom tillslut  fram till rummets ena kortsida. Där fanns det något form utav altare. På altaret stod ett par ljus som stod skyddade från vinden och det fanns ett par vindspel som Aéro aldrig sett förut, det var små spegelbitar som dinglade lätt i vinden. Aéro tog försiktigt tag i en utav dem och granskade sig själ. Han hade blont hår som troligtvis räckte ner en bit under öronen på honom, men det var uppsatt med ett läderband i en enkel knut så han kunde inte vara säker. Han hade ljust bruna ögon och rätt så ljus hy. På sig hade han en vit skjorta vars ärmar var upprullade till armvecken och ett par bruna bomullsbyxor som var alldeles slitna nere vid vristerna men av någon konstig anledning som han inte kunde förstå så hade han inga skor på sig. 

Det ända som hördes i salen var det höga susandet från vinden. Men om Aéro lyssnade tillräckligt noga så kunde han höra ljudet av små snarkningar. Han försökte lokalisera ljudet men det var svårt då ljudet från vinden överröstade ljudet av snarkningar. Han fortsatte att leta tills han kom fram till en utav pelarna på andra sidan utav rummet där det växte som mest murgröna. Aéro satte sig på huk bredvid pelaren för att kunna se vad det var som gav i från sig snarkningarna. Han flyttade på murgrönan och fick syn på en vit drake som låg och sov men den öppnade ögonen så fort den märkte att Aéro tittade på den. Den hade röda ögon och såg nästan likadan ut som den på målningarna. Dem tittade på varandra en lång stund innan draken slutligen blundade och la sig ner för att försöka sova igen. 

Aéro satt kvar en lång stund och bara tittade på draken som lugnt försökte sova men den lyckades aldrig somna. Den öppnade istället ögonen igen och såg på Aéro innan den gäspade stort vilket fick Aéro att tyst skratta. Draken la då huvudet lätt på sned som om den kommit på någonting. Den  såg med sina röda ögon in i hans bruna nästan som om den försökte säga någonting. Kataída. Aéro höjde på ögonbrynen och såg på draken.

"Kataída, är det så du heter?" frågade han.

Draken verkade nästan nicka vilket fick Aéro att le. Han kände plötsligt en stor kontakt med draken framför honom. Som om dem känt varandra hela livet, som om dem var två delar utav samma själ.