Dagen då mitt liv förändrades | O.R PAUSAD

Kapitel 11

Felicias perspektiv

Det ringde på dörren och Victoria öppnade. Det var Omar som kom.
"Hej" sa han.
"Hej" sa Victoria och de kramades.
"Hej" sa han och kramade mig.
"Har du med dig allt?" frågade Victoria Omar.
"Ja, jag hoppas det" sa han och skrattade lite.
"Ska vi gå nu? Tåget går om 20 minuter" sa jag.
"Ja" sa Victoria och Omar i kör.
Vi gick mot stationen och vi hann precis med tåget. På tåget körde vi sanning eller konka.
"Sanning eller konka Victoria?" sa jag.
"Konka" sa hon.
"Kyss någon här på tåget" sa jag. När jag skulle säga inte Omar hade hon redan pressat läpparna mot Omars.
"Fusk" sa jag.
"Nej du sa någon på tåget" svarade hon.

Victorias perspektiv

När vi var vid rätt station gick vi av tåget och gick mot stugan. Det tog 20 minuter. Det var en fin lantväg med hagar runtom. Vi kom fram till stugan och gick in. Vi tog av oss skorna och sedan visade Felicia oss runt och var vi skulle sova. Det var en fin dubbelsäng där och stora garderober. Vi gick till hallen för att hämta våra väskor och sen började vi hänga in kläderna i garderoben för vi skulle ju va här i 2 veckor.
"Vi måste äta" ropade Felicia.
"Ja vi kommer" sa jag.
Jag gick ner för trappan och kom in i köket.
"Vad ska vi äta?" sa jag.
"Vi kan göra något enkelt" sa hon.
"Vi kan göra pasta och pastasås" sa jag.
"Ja, du kan börja. Jag ska bara på toaletten" sa hon och gick.
Jag började med pastasåsen. Efter en  stund märkte jag att någon smög bakom mig. Personen la sina händer över mina ögon.
"Felicia" sa jag. För hon gjorde alltid så för ett tag sen.
Personen la sina armar runt mig och gav mig en kyss. Det var bara Omar.
"Haha, hej" sa han.
"Vad gör du?" fortsatte han.
"Pastasås" svarade jag.
"Mm vad gott" sa han.

Vi satt och åt. Det var jättegott.
"Ska vi se film?" frågade Felicia.
"Ja" sa jag, även fast jag inte gillade film.

Vi kollade på filmen. Den var ganska bra. Mitt i filmen så ringde min mobil. Jag gick ut i hallen och svarade.
"Hej" sa jag.
"Hej gumman! Det är mamma" sa hon.
"Hej mamma" sa jag.
"Är allt bra?" frågade hon.
"Ja, det är mysigt här" sa jag.
"Det är såhär att vi ska till Spanien om 2 dagar. Du är ju ändå på din egen semester" sa hon.
"Okej när kommer ni hem?" undrade jag.
"Innan du kommer hem" sa hon.
"Okej" sa jag.
"Måste gå och packa nu. Hejdå!" sa hon.
"Hejdå" sa jag och la på.
Jag går tillbaka till vardagsrummet. Då ser jag något som krossar hela mitt hjärta.
"OMAR! HUR KUNDE DU?!" skrek jag och sprang upp till vårat rum.
Hur kunde han? Jag förstår inte. Är han dum i huvudet eller? Jag vill inte ha några förklaringar. Han hade ju ändå krossat mitt hjärta.

Hej! Förlåt för att jag inte uppdatera på några dagar. Jag har inte haft några idéer. Hoppas ni gillade kapitlet!❤