Skuggan

Kapitel 4

De hade galopperat i över en timme och hästarna löddrade av svett. De hade efter ett tag märkt att varelsen bakom dem hade börjat sacka efter men det var först nu de vågade sakta av till skritt. Hästarna hade till stor del själva stått för att bibehålla den höga hastigheten, de verkade lika rädda som ryttarna.

"Vad... vad var det där egentligen?" flämtade Meya medan hon oroligt spejade runt sig. Will som inte hade någon aning ryckte skakad på axlarna och strök försiktigt med handen över Katzis hals som dröp av svett. Hon skakade av ansträngning under honom och han kastade en orolig blick mot Meya.

"Hoppas verkligen inte det här var för mycket för henne. Det kan inte ha varit lätt att springa så här långt när hon precis varit skadad, trots att hon blev bra så snabbt." Han rynkade på pannan. "Det är något som inte stämmer med den här skadan och jag vill inte trötta ut henne i onödan, ifall hon inte är helt bra. Tror du att jag kan leda henne en stund?"

"Det går nog bra just nu, jag tror vi kom undan", svarade Meya och när Will satt av och följde sedan hans exempel.

...

Efter att ha gått en stund i tystnad kom Meya plötsligt att tänka på en sak.

"Du Will, vart är vi egentligen på väg?"

"Ska jag vara ärlig så hoppades jag lite på att du skulle veta det, men jag tror att vi i alla fall är på väg i rätt riktning mot Eredor. Vi skulle ju dit från början så det är väl lika bra att fortsätta."

Meya tittade upp mot himlen där solen stod högt och räknade tyst för sig själv. Resan var väntad att ta fyra dygn och de hade ridit i två när Katzi blev skadad. Då hade de haft en ganska hög hastighet och inte stannat så länge under nätterna så de låg nog redan där några timmar före i tidsplanen. Den här senaste galoppen sparade de ganska mycket tid på men hästarna skulle samtidigt behöva vila ganska snart. Frågan var när de skulle komma fram. Hon vände sig mot Will.

"Om vi inte är helt vilse skulle jag gissa att vi kommer fram någon gång i morgon eftermiddag, fast det beror ju på vilket tempo Katzi kan hålla. Vi får söka upp en helare i Eredor och be honom kolla till henne. Tror du att vi kan rida en stund? Jag vill gärna komma så långt bort som möjligt från den där varelsen."

Will kastade en blick på Katzi som såg piggare ut än för en stund sedan. Han nickade mot Meya och satte upp i sadeln och började trava.

...

Under flera timmar red de i tystnad. Då och då satt Will av och ledde Katzi en stund innan han satte upp i sadeln igen. Hon såg ganska sliten ut och när de äntligen stannade för natten och när de kunde ta av all packning och utrustning hängde hon utmattat med huvudet.

"Jag kan börja med att vakta, bara för säkerhets skull. Någon måste ju hålla ett öga på Katzi, men jag väcker dig om några timmar så kan vi byta", sa Meya och Will nickade tacksamt medan han spände upp ett rep till en provisorisk hage. De spände tillsammans upp tältet och efter en snabb kvällsmat bestående av hårt bröd kröp Will in i tältet medan Meya gjorde upp en eld.

Natten förflöt utan att något speciellt hände och morgonen efter kunde de fortsätta med ny energi. Bortsett från de lite matta ögonen verkade Katzi må rätt bra och hon travade glatt på bredvid Sorbus.

Träden började efter någon timme att glesna men det var inte förrän det hade börjat skymma som de äntligen kom ur skogen. I horisonten kunde de äntligen börja skymta ljusen från Eredor.

...

Ja... det där med att uppdatera varje vecka gick ju jättebra😂
Här sitter man ett halvår senare och inser att man kanske borde uppdatera på wattpad. Aja, här är i alla fall kapitel 4. Hoppas att ni gillar det trots att det inte hände så mycket😆