Sanningen

Kap. 3 *Pappa's blick*

Jag vänder mig snabbt om och håller andan. Och där står......fröken Josefin. Jag pustar ut snabbt och mitt hjärta bultar snabbt. -vad har hänt säger,Josefin medan hon skrattar lite. Hon sätter sig bredvid mig och då blir jag lite orolig. För att Josefin hade slutat skrattat och hade en seriös blick mot mig som om hon ville säga nåt allvarligt.                                                       

   -ehhh... Säger jag  nervöst.               
[Vad ska jag svara tänker jag för mig själv]
- Jo det är så... Oskar, jag måste berätta något för dig. -ja, säger jag . - jo jag har fått reda på att du...     Just då hörs en röst med en mörk ton. Jag vänder mig om och där står pappa. Han kommer närmare oss. Mitt hjärta slår snabbare och Josefin märker att det är nåt på gång. Pappa hälsar vänligt på Josefin och skakar hand med henne. Som om ingenting har hänt. Josefin och pappa pratar en liten stund om hur duktig jag är i skolan. Sen kollar Josefin på mig och säger,    - nämen varför är du röd på kinden. Jag kollar direkt på pappa. Pappa spärrar ögon. Jag säger att det var några killar på gården. Jag fick en klump i magen. Jag ville ju inte ljuga, speciellt inte för Josefin, Men vad hade jag för val. Pappa skulle ha döda mig på riktigt då!   Varför kan jag bara inte dö, varför! Jag gör ju inte ens nån nytta här i livet! Dö är bästa första biljetten.

-Aja, jag måste iallafall gå nu, men det var roligt att få träffa dig, sa Josefin och skakade hand med pappa igen. Jag kollade upp på pappas ansikte och där ser jag igenom  hans falska leende att han egentligen är en j***a bedragare som är otrogen mot mamma, med en jävla kvinna som säkert ser ut som en åsna.    I mitt huvud tänkte jag att Josefin inte skulle gå. Men det var hon ju tvungen. Jag kan ju inte tvinga henne att stanna kvar med mig. Efter att Josefin hade gått drog pappa mig i armen och drog mig ända till sjukhuset. Just där vid ingången till sjukhuset ser jag...

Fortsättning kommer...