Kidnapped by the Dolans

S i e t e

Alissas perspektiv

Jag kollar länge på det blåa två vånings huset. Vågar jag gå in? Vågar jag verkligen möta mina föräldrar? Efter ungefär 20 minuter har jag ställt mig utanför dörren och tänkt att ringa på. Men jag blir stoppad. Handtaget trycks ner och ut kommer en lång man med blå rutig skjorta. Pappa.

Pappa bara står där och stirrar på mig, en tår rinner ner för hans kind. Jag kastar mig i hans armar och kramar om honom hårt.

"Pappa", gråter jag. "Alissa, gumman", svarar han utan att släppa taget. Efter ett tag kommer även en kvinna ut ur dörren, mamma.

"Men har du inte gått än?", frågar hon pappa som står med ryggen åt. När han vänder sig om, med mig i sin famn börjar även mamma att gråta. "Alissa!", skriker hon och kastar sig runt mig och pappa. Ingen säger någonting, och i denna stunden är jag lycklig.

"Mamma, pappa." säger jag sedan och kollar på dem allvarligt. Jag tänkte nyss berätta om Gabriella men kastar mig runt deras armar ännu en gång. Jag är så glad över att vara tillbaka.

"Kom gumman, vi kan prata inomhus." säger mamma vänligt och mina föräldrar går in i huset. Det är precis som vanligt. Samma gamla tapeter, samma gamla möbler och samma ljuvliga doft. Det luktar hemma.

Vi satte oss ner i köket och jag berättade allt som hänt, att jag blivit kidnappad, om Gabi's plan m.m. Vi bestämde oss för att ringa polisen, det var det enda rätta. Vi berättade adressen och bad dom komma dit och gripa dem, så det är just dit vi är påväg. Jag måste säga att jag är riktigt nervös.

När vi kommit dit är poliserna redan där, det är poliser överallt. Vi går ut ur bilen och styr våra steg bortåt huset.

"Hej! Du måste vara Alissa." säger en av poliserna vänligt och skakar hand med mig.
"Du har varit mycket modig må jag säga." fortsätter han. "Men vi har letat igenom hela huset. Det finns inga spår av några tvillingar, eller Gabriella Dawson." säger han medlidande. Jag bara kollar på honom. Grayson måste märkt att jag var borta, de måste dragit och tagit med Gabriella. De listade ut våran plan.

"Men finns det inga ledtrådar eller någonting om vart dom kan ha tagit vägen? Jag lovar att det var detta huset!" säger jag ledset.

"Jo det kan hända, vi ska fortsätta leta. Men sköt det till oss, åk hem i säkerhet. Vi kommer kontakta er när vi vet mer." säger han och återgår till arbetet.

Planen gick åt skogen.

-
Hej kompisar! Vill tacka er som skrivit otroligt söta kommentarer, blir så glad! Är inte så super bra på att uppdatera, men ska försöka bli bättre ;)

Ha det så bra till vi hörs nästa gång!