Litet hopp

Del 1

Pengarna klirrar när de träffar de andra mynten som ligger i min nästan halvfyllda plastmugg. Jag tackar tyst mannen som gav mig pengarna genom en kort nickning och ett snett leende. Han ler kort och går sedan vidare. Jag drar lite i min alldeles för lilla fleecetröja för att försöka dra ihop dragkedjan, jag huttrar av kylan. Meningslöst.

Jag suckar och kryper ihop lite på den smutsiga handduken som jag sitter på, håller fram och skakar lite på muggen så att mynten skramlar när folk går förbi. Vissa ignorerar men andra har hjärta till att skänka några enstaka slantar och ge mig ett litet leende när de passerar mig.

Det är en helt vanlig onsdagseftermiddag i november, klockan är halv fem och folk börjar gå från sina jobb nu, så det är extra mycket folk på gatan nu. Vilket betyder mer pengar.

Jag huttrar till och kollar på klockan. Halv sex. Snart ska jag möta Oscar.
Jag ställer mig stelt upp och sträcker på mig, jag har suttit på hård asfalt och lutat mig mot en tegelvägg sedan klockan tio i morse, det gillar inte mina leder. Jag samlar snabbt ihop handduken och lägger ner alla mynt i en liten väska som jag hänger på axeln. Plastmuggen kastar jag i närmaste papperskorg.

Skyskraporna skiftar hela tiden färg, nyss var en av de pastellblå och nu är den djupt lila. De sträcker sig kilometervis upp i skyn, de flesta är så höga att de försvinner upp bland molnen. 

Det är fullt av människor på trottoaren och på bilvägen bredvid tutar bilar och bussar för att komma fram.
Människor stressar hem till sina familjer, människor skyndar sig hem för att antagligen äta en varm, lyxig middag.
Jag låter tankarna övergå till vad jag och Oscar ska äta ikväll. Antagligen någon halvrutten fisk eller något som vi hittar i en soptunna. Jag suckar lite. Även fast det nästan bara är mat från soptunnor eller någon flerdagars gammal limpa som jag har ätit nästan varje dag sedan jag  var typ fem, så vänjer jag mig inte riktigt aldrig. Känslan av att plocka bort ett gammalt plåster från kycklingen man ska äta - är äcklig.

Jag svänger in i en liten gränd och ljuden från trafiken och alla människor blir en aning dämpade. Gränden är rå och kall av novemberkylan och det luktar urin. Inte så jättefrächt.

Bakom en soptunna tar jag fram mina riktiga kläder, som jag har när jag tigger. Jag tar av mig den lila fleecetröjan och den vita t-shirten jag har under(som man knappt ser att den är vit pågrund av smuts). Och sätter snabbt på mig ett linne och en grön huvtröja över. Den mönstrade kjolen som räcker mig till fotknölarna byter jag mot ett par svarta, slitna håliga jeans. Inte sådär jättebra eller varma byxor när det är fem grader ute, men det är det enda jag har förutom tiggarkläderna.

Innan jag börjar gå för att möta Oscar kollar jag mig snabbt i en bit av en krossad spegel.
De mossgröna ögonen är vilda och mitt mörkbruna hår trassligt. Läpparna är varken stora eller små och amorbågen är ganska tydlig . I pannan, lite nedanför hårfästet löper ett smalt, men tio decimeter, bleknat ärr. Jag fick det en gång när jag hamnade i ett knivslagsmål med en annan tjej när jag var tolv. Det gick snabbt och såret blev inte så djupt, men jag blev så arg att jag bröt hennes ena arm. 
Trots de mörka ringarna under ögonen, ärret, och mitt trassliga hår är jag faktiskt ganska söt. Det är iallafall vad Oscar brukar säga. Jag ler lite.

Jag börjar jogga mot en annan gränd för att få upp värmen. När jag är halvvägs till stället där vi ska träffas så stannar jag och vänder mig snabbt om och kollar runt mig. Jag kan nästan svära på att jag hörde ett fotsteg bakom mig. Min kropp är på helspänn och jag hukar mig lite i försvarsställning. I gränderna kan det finnas alla möjliga farliga personer som man inte vill stöta på, så man måste alltid vara på sin vakt.

Jag böjer mig långsamt ner, utan att kolla ner, och tar upp en kniv ur min ena känga.
'Kras' låter det igen, ljudet av grus som gnids mot skosulor, bakom mig. Jag vänder mig snabbt om och börjar långsamt gå mot en grön sopcontainer där ljudet kom ifrån.

Plötsligt dras jag kraftigt bakåt och jag tappar andan en kort sekund, och paniken börjar krypa under huden. Ett par starka armar håller hårt om min mage, jag kan nästan känna mina organ bli ihoptryckta. Den som håller i mig luktar starkt av cigarettrök och bensin. Jag slingrar mig i hans armar och sparkar med benen och skriker, men han, med riktigt obehaglig röst:
"Ta det lugnt tjejen, vi ska bara ha lite kul, du och jag. Och han." Jag slutar inte sparka, men genom mitt hår som flyger runt och nästan skymmer min syn ser jag en annan man som kommer ut från sitt gömställe bakom containern. Han ser ut att vara runt femtio, skägget och håret är en blandning av svart och grått.
De får inte ta mig, de får inte! Jag får in min armbåge i mannens mage och han släpper lite taget om mig, chockat. Det är nog för mig. Jag sliter mig loss precis innan den andra mannen är framme, jag ger honom en spark i magen samtidigt som jag armbågar den andre i huvudet. Jag tar snabbt upp min kniv som jag tappat från marken och börjar springa, utan att kolla bakåt.

=============================

Okej, det var det första kapitlet. Kanske blev lite rörigt på slutet, men jag har ju bara börjat. 🙂