Litet hopp

Del 3

Oscars perspektiv

Elise ligger med huvudet i mitt knä och sover. Områdena runt ögonen är svullna, alldeles för en stund sedan vaknade hon upp ur en dröm och grät. Fast även med de svullna ögonen så är hon så vacker.
Jag har tyckt det enda sedan vi träffades på gatan för några år sedan, Elise var tio och jag elva. Jag hade redan levt på gatan då sedan jag var åtta.
Man kan väl säga att jag räddade hennes liv, hon låg hopkurad bakom en soptunna med hög feber och var utsvulten. Jag tog hand om henne, fixade medicin, matade henne. Sen dess har vi hållt ihop.
När jag var tretton började jag känna lite extra för henne. Nu är jag femton, och jag är så himla kär i henne.
Varje gång vi träffar varandra efter att inte har setts på några timmar blir jag så glad, speedad, det börjar pirra i hela kroppen och min kroppstemperatur stiger. Den känslan alltså.
Jag kollar ner på henne. Tjejen jag skulle ta en kula för utan att tveka för en sekund. Jag lägger försiktigt mitt pekfingret mot hennes tinning. Jag exploderar. Först splittras jag i tusen bitar, sedan pusslas bitarna ihop, sen samma sak om och om igen så länge jag rör vid hennes hud. Det känns som magi, hela hennes väsen har en enorm inverkan på mig. Jag skulle göra allt för att få kyssa henne. Men det enda problemet som hindrar mig från att faktiskt göra det är, jag är nästan helt säker, att Elise inte känner detsamma för mig. Jag tror att hon ser mig bara som en vän, fast en väldigt, väldigt nära vän såklart. Mina känslor, kärleken för henne är det bland det bästa som finns, men den gör mig olycklig också. Hon finns precis där men jag kan inte riktig få tag i henne på det sättet jag vill.

När jag tar bort fingret från hennes tinning känns det som att jag får ett litet, tomt hål i mitt hjärta. För jag vet att jag aldrig kommer få henne på det sättet.