Love spell

Kapitel 1

"Zzzzz zzzzz" den svaga vibreringen från min mobil väcker mig. Mitt huvud värker. Jag vill inte öppna ögonen. Snälla låt detta vara en dröm.
"Zzzzz zzzzz" jag trycker på den, men den slutar inte vibrera. Det är alltså inte en dröm.
"Zzzzz zzzzz" yrvaket tar jag mobilen i min högra hand.
"Zzzzz zzzzz" jag stirrar på den. Det är inte alarmet...?
"Zzzzz zzzzz" Ryan står det överst på skärmen. Jag drar med fingret för att svara.
"Hallå?" Frågar jag med en frånvarande röst. Jag är inte den mest spännande personen att prata med på morgonen.
"Äntligen!" Med ett ord lyckades han uttrycka Lättnad, förundran, oro och en gnutta ångest.  "Rose, var är du?!"
"Um... Sover." Varför är han så stressad? Klockan är ju bara... 10 i 8?! "Mitt alarm gick inte!" Jag hatar att klaga, men nu känns det bara rätt.
"Vi har möte om tio minuter!" Han vet att han inte behöver säga mer. Han vet att jag vet exakt vad detta innebär.
"Hinner inte snacka!" Får jag ur mig samtidigt som jag kastar mig upp ur sängen.
"Jag vet." Svarar han tålmodigt. "Skynda dig." Han lägger på. Det där sista behövde han egentligen inte säga. Det vet han nog själv också, för det är rätt uppenbart.
Jag river ut lådan med underkläder samtidigt som jag drar av mig pyjamasen. Snabbt väljer jag att sätta på mig en mörkblå blus, gråa långbyxor, och en matchande brun-grå rutig kavaj. Jag kastar en blick i spegeln. Inte acceptabelt.   
Mitt bruna hår hänger slarvigt i gårdagens tofs, mitt smink glömde jag tydligen att tvätta bort, och örhängena har trasslats ihop sig med mitt silver halsband som jag fick av min mamma för några år sen. Jag står och betraktar min medellånga gestalt i tio sekunder till, sedan tar jag tag i röran.
Samtidigt som jag försöker packa min väska, drar jag loss halsbandet från örhängena, tar av alltihop från mina öron och hals, och börjar trassla med mitt hår. Tofsen vill inte gå ur vilket bara lämnar mig med ett alternativ. Hatt. Jag drar ned tofsen tills det tar stopp, och dubbelviker sedan mitt hår. Snabbt, med precision, men inte allt för smidigt, pressar jag hatten på huvudet.
Med väskan i handen stormar jag in i badrummet. Jag stoppar in huvudet under kranen och låter det iskalla vattnet forsa över mitt ansikte. Var jag inte vaken innan, blev jag definitivt det nu. Jag torkar mitt ansikte på den blommiga handduken som hänger närmast handfatet, och kastar en förstulen blick i badrumsspegeln. Tack och lov valde jag inte vattenfast mascara igår.
Med sex minuter till godo kastar jag mig upp på cykeln. Den gamla skrothögen vill inte accelerera tillräckligt fort, men vad har jag för val? Jag trampar febrilt och inser med fasa när jag har kommit ut i morgontrafiken att jag glömt mitt antecknings block. Mitt block där 70% av mina idéer och punkter inför mötet står nedskrivna.
"Faa..." Jag får inte svära. Det har jag lovat mig själv och avslutar därför ordet med: "sen..." Med sammanbitna tänder vänder jag cykeln och trampar tillbaka.
Jag hade tydligen glömt att låsa dörren vilket passade fint i min situation. Så jag slänger upp den, springer in i köket och grabbar tag i anteckningsboken. Jag kastar en blick på cykelhjälmen som ligger där och hånar mig, men tittar sedan bort igen. Idag kan jag helt enkelt inte följa mina egna råd och förordningar.
Cykeln väntar snällt utanför min dörr, obekymrad tills jag sliter tag i den och tvingar den att rulla framåt. När jag för andra gången idag rullar ut i morgontrafiken har jag 3 minuter på mig innan mitt livs viktigaste möte börjar. Jag trampar som om mitt liv hängde på det. Bilar väjer och tutar, jag cyklar. Jag ägnar inte en tanke åt något annat än att hinna fram i tid. Då, där borta i fjärran, uppenbarar sig min värsta fiende i det här tillfället. Bilkön. Jag tar snabbt av åt höger in på en sidogata och försöker banalt orientera mig fram bland villorna. Jag tar av åt höger och sedan vänster också vänster igen. Och där, upp över hustaken höjer sig för mina ögon den enda byggnad jag vill se just nu. Företagsbyggnaden som är min arbetsplats. Jag struntar till och med i att låsa cykeln idag. Ingen vill ändå ha skiten.
När jag rusar in i byggnaden är klockan 1 minut i åtta. Jag riskerar inte att ta hissen idag, utan stormar istället upp för trapporna. Jag ska ändå bara till 5:e våningen. På min arbetsplats delar vi lokal med ett annat företag, och uppdelningen är lite speciell. Det finns nio våningar i byggnaden. De fick våning 1,2,3,4 och 6, samtidigt som vi fick 5,7, och 8. På våning 9 vet ingen riktigt vad som finns. Hissen går inte dit, och vårt arbete är tillräckligt intensivt för att ingen ska orka bry sig.
Jag kastar mig ut genom dörren på 5:e våningen. En minut över åtta. Hyfsat. Jag samlar mig i några sekunder och rättar till hatten och handväskan. Med högburet huvud och utan att låtsas om att jag är det minsta sen, går jag med bestämda steg mot mötesrummet och hälsar artigt på kunderna. Jag ser i ögonvrån  att Ryan drar några lättade andetag och att Kim torkar svetten ur pannan.
Aldrig har dörren till det här rummet känts så tung att öppna. Men samtidigt känns det ofattbart lätt att öppna den dör som förseglar beslutet om vägen för min och företagets framtida karriär. Efter att ha släppt in kunderna tittar jag en lång stund på var och en av mina bästa vänner.
"Lycka till" Mimar Ryan som alltid har något att säga. Qaiser har alltid varit den tystlåtna och ger mig därför en blick som säger mer än tusen ord. Kim ger mig en kort nick och ett sammanbitet leende som förmodligen betyder: om du inte drar nu kan vi alla förlora jobbet, så rör på fötterna ditt slöa vrak. Och förresten du ser hemsk ut.
Jag ger honom ett snabbt men varmt leende och stänger sedan dörren för världen. Den enda person som kan påverka det här beslutet nu, är jag.