Love spell

Kapitel 2

  Jag darrar på händerna när jag öppnar kranen och låter vattnet forsa över mina händer. Jag kupar händerna och fyller dem. Vätskan sipprar ut mellan mina fingrar när jag för den mot mitt ansikte. Jag sköljer mina ögon och låter vattnet rinna längs mina kinder. Sedan tar jag en ny skopa och gnuggar hela ansiktet. Resten av gårdagens sminkning bildar streck på min hud och jag andas långsamt.
  Jag stänger kranen igen och drar ett flertal papperservetter. Långsamt torkar jag mitt ansikte. Sedan drar jag ur den slarviga tofsen och börjar dra mina händer genom håret. Sakta men säkert lyckas jag borsta ut de värsta tovorna och torkar topparna som blivit blöta med ytterligare ett antal servetter. Jag slänger pappret bland skräpet och går mot dörren på den stora handikapptoaletten.
  Nu. Nej nu.. Nu.
  Jag trycker ned handtaget och stiger ut genom dörren. Känslorna flödar runt runt och jag börjar springa. Fort. Bort genom korridoren och stannar inte förrän jag når dörren till vår avdelning. Glasdörren avslöjar att Kim, Ryan och Qaiser står och väntar på mig. Mitt pokerface är dåligt så jag försöker inte ens dra ut på det. Dörren trycker jag upp med all min kraft och sedan springer jag fram till mina vänner och kramar dem hårt. Jag ler och skrattar och de förstår att jag lyckades.
  "Vi lyckades!" Skriker jag och hela avdelningen vänder sig mot mig och jublar. De kommer fram och gratulerar mig en efter en. Vi kramas och skrattar. Firar att vi tog oss hit, klarade av det första delmålet. Vi har fått våra första riktiga sponsorer.

  Ryan säger åt mig att ta resten av dagen ledigt. Vanligtvis skulle jag inte ha lyssnat på honom, men nu vet jag med mig att jag ändå inte kommer lyckas jobba. Det går inte att jobba när jag är såhär känslosam. Det är därför jag avstår alla slags kärleksrelationer just nu. Dessutom finns det inte mycket mer att göra nu. De nya uppgifterna visar sig på måndag.

  Jag går ned för gatan och tillåter mig att snegla in genom skyltfönstren. Kim brukar reta mig för mina mat- och shoppingscheeman, men de är faktist väldigat effektiva för att spara pengar. Jag köper inte speciellt mycket saker och alla mina extrapengar investerar jag i företaget eller sparar på ett konto för att kunna klara av alla sorters krissituationer.
Vissa frågar mig om det inte är tråkigt att ha ett helt och hållet förutbestämt liv, men jag tycker faktist att det är rätt skönt. Jag har sheeman för allt och hänger med tiden perfekt. Glömmer inget, och kommer i tid till allt. Nästan. Jag måste hitta en ny väckarklocka.
Jag går in i en galleria som verkar ha några olika sorters klockaffärer. På mina vanliga shoppingturer brukar jag börja med att skriva en lista, sedan går jag förbi alla olika alternativ på affärer jag vet brukar ha bra grejer för att utesluta så många som möjligt. Efter det går jag tillbaka till de alternativ som var bäst och köper det jag behövde. Detta tar max 20 minuter.
Idag känner jag för att bryta vanan för en gångs skull. Bara gå runt och titta in i varje affär på väg till och från mina mål. Jag blir med ens nervös. Man ska aldrig bryta väl fungerande vanor. Aldrig. Men nu känner jag att jag kommer göra det vad än min produktiva hjärna säger.
Först går jag in på Lush. Överraskat ser jag mig omkring och bländas av tvålarnas starka färger. En mörkhårig, översminkad kvinna i medelåldern kommer genast fram till mig med ett alldeles för stort och alldeles för falskt leende och frågar om jag behöver hjälp. Innan jag hunnit svara börjar hon pladdra på om ett antal nya ansiktskrämer och "Våran nya tvål för håret! Den stärker håret i grunden, du bara måste ha den!" Jag säger nej tack både en och två gånger men rätt vad det är drar hon med mig till ett bord och kladdar någon gul smörja på min hand.
"Låt den sitta på i tio minuter och skölj sedan av den. Du kommer att känna skillnaden direkt!" Tack och lov lämnar hon mig för att angripa en en ny stackars kund.
Jag sköljer av krämen så fort expediten är utom synhåll och skyndar sedan vidare. Den här gången går jag till en av klockaffärerna.
  Väl inne i affären frågar jag direkt en expedit om hjälp. Det var länge sen jag köpte en klocka och jag behöver nog lite hjälp med kvaliteten. Den här gången kommer en man fram till mig för att assistera. Blicken flög ned på telefonen samtidigt som jag steg in i affären då ett svagt minne om en mail-kupong flög upp i mitt huvud. Nu lägger jag ned den efter att ha tittat igenom den senaste månades skräppost och tittar upp.
  Ögonen.
  Jag stirrar in i ögonen jag såg häromdan. Ögon som ser tillbaka med samma förvåning. Vi säger inget på flera sekunder och jag står bara där, häpet med ena handen i väskan.
  "Hej." Yttrar jag tillsist och stänger fumlande väskan.
  "Ja. Jo, du behövde hjälp?" Hastar han ur sig.
  Stelt.
  "Ja jag..." Jag känner att jag behöver hosta och harklar mig lite konstigt innan jag fortsätter. "Jag skulle vilja köpa en bra väckarklocka. Min andra gick inte igång imorse så jag höll på att komma försent." Jag rodnar och ler stelt samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag sagt så där. För mycket information.
  "Jaha... Jo sånt är ju alltid jobbigt." Hans gröna ögon ger mig en stel blick men jag anar något roat under ytan.
"Du har gröna ögon." Säger jag eftertänksamt men vaknar sedan upp och vill nästan slå mig själv för det jag sagt. Så korkat!
"Jag vet." Säger han undrande och tittar på mig med en blick som verkar fascinerad samt granskar mitt ansikte.
"Alltså jag menar... Det är inte många som har det men... Du har det." Det där lät bara ennu dummare och jag vänder ned blicken samtidigt som rodnaden stiger.
"Ja det har jag." Han ger mig ett litet leende och börjar sedan gå emot mig. Mitt hjärta slår fortare och fortare. Snart tror jag att pulsen passerar någon slags maxgräns och jag undrar varför han kommer så nära. Då går han förbi mig mot ett av glasskåpen med klockor i och skamen väller över mig som en svallvåg. Varför trodde jag att han gick mot mig? Såklart gick han mot klockorna. Jag känner mig så otroligt korkad och sparkar till mig lite lätt på vaden för att säga åt hjärnan att inte tro något.
Han fipplar  bland klockorna ett tag och vänder sig sedan om och säger:
"Oscar."
"Rose." Mumlar jag till svar, ler och tittar upp i hans underbara ögon. Men han tittar stelt på mig.
"Alltså namnet på klockan. Märket Oscar." Säger han och ler medlidande, men inte längre stelt.
"Oj. Förlåt." Jag försöker att andas normalt och inte springa därifrån. Just nu skulle en hemlig fallucka till jordens kärna inte sitta fel.
"Det är lugnt." Han tittar trevande på mig. Försöker få ögonkontakt för att visa att han menar det innan han fortsätter. "Så vad tycker du?"
"Om vadå?" Undrar jag. Frågan kommer som en överraskning. Precis som allt han säger.
"Klockan." Säger han med eftertryck. Såklart var det klockan han menade.
"Ja juste. Såklart. Klockan. Den ser fin ut." Fin? Jag biter mig i läppen och undrar än en gång varför jag säger så konstiga saker.
"Okej så du tar den?" Han manar på som jag antar att alla expediter gör med alla kunder. Han finns ju där för att få mig att köpa något.
"Visst, jag tar den." Ärligt talat var den ganska ful, men jag vill bara härifrån. Eller vill jag det? Mina fötter vägrar röra på sig.
"Okej då går vi till kassan då." Han försöker att gå förbi mig men när jag ska flytta mig går han åt samma håll och när jag sedan går åt andra hållet gör han också det. Vi håller på så ett tag tills jag mumlar "förlåt" och tar ett bestämt markerande steg åt höger och släpper förbi honom. Vi går till kassan och han rundar disken. Han skannar streckkoden på klockans baksida och knappar in något i kassaapparaten.
"Var det bra så?" Han tittar på mitt förvånade ansikte och ler lite när han själv drar slutsatsen om svaret på frågan. Jag ser ingen anledning till att svara . Dessutom kommer jag säkert bara säga något dumt iallafall.
Han lägger min nya klocka i en liten plastkasse och räcker den till mig över disken. När jag tar emot påsen snuddar mina fingrar vid hans hand och hela min kropp fryser till is. Jag rör varken armen eller handen och av någon anledning gör inte han det heller.
"William." Säger han och ser mig i ögonen. Jag tittar oroligt tillbaka, vågar inte säga något. "Mitt namn." Bekräftar han och släpper kassen.