Misstag || O.M

1.9 (vanligt kapitel)

Minna's perspektiv:
Jag går igenom den långa korridoren med skåp på dom båda sidorna. Det är ganska folk tomt, bara några enstaka elever som kanske väntar på att läraren ska komma så att dom kan börja deras lektioner. Men vad vet jag, dom kanske skolkar, fast jag bryr mig inte så mycket. Jag försov mig idag, men skolan vet om det så jag kan ta det ganska lugnt, min första lektion slutar typ nu så att det spelar ingen roll. Jag hör hur massa fotsteg och prat kommer närmre och antar att dom slutat nu. Jag vänder mig om och ser Maja och Enestad gå hand i hand. Maja ser mig och drar snabbt med sig Enestad till mig. Hon omfamnar mig i en kram och vi går tillsammans till skåpen.
"Vad gjorde ni på lektionen?" Frågar jag och låser snabbt upp mitt skåp.
"Typ det gamla vanliga, han började läsa den vanliga boken, sen fortsatte vi bara jobba själva" svarar Enestad
Jag nickar och tar fram penna och sudd som jag behöver till bilden.

Vi kliver in genom dörren till klassrummet och sätter oss tillsammans vid ett bord. Miriam som läraren heter kliver in genom dörren med sina klackskor. Hon går i sånna skor varje dag, jag fattar inte hur hon orkar och hur hon ens klarar av att hålla balansen, jag menar klackarna är supersmala. Hennes ansikte är smalt och rynkigt, hon har rött läppstift utsmetat på hennes läppar. Hon klappar med händerna för att få våran uppmärksamhet och alla blickar vänds mot henne.
"Så idag så ska vi börja att dela in oss i grupper-" säger hon men blir snabbt avbruten av alla som pratar om vem dom ska jobba i grupp med.
"Jag har redan bestämt grupper!" Säger hon högt alla tystnar och några suckar lite här & var hörs.
"Jag delar ut dom hör papperna där det står grupperna och vilken känsla. Ni ska efter den känslan skriva en uppsats tillsammans om vad den känslan betyder för er, ni ska skriva erat namn efter ni skrivet en liten notis eller vad man ska kalla det." Förklarar hon och delar ut papperna.
Hon ger mig ett papper och jag letar snabbt upp mitt namn

Minna Nilson, Simon Axelsson, Isabella kvist, Oscar Molander -Kärlek

Jag suckade tungt och la huvudet på bordet, det dunkade till och jag suckade ännu mer.
"Är något fel,Minna?"frågade Miriam och jag lyfte på huvudet.
"Är bara lite trött."svarade jag och log ett prövande leende
"Om jag inte hört fel så försov du dig, så du fick lite extra sömn"sa hon bittert
"Tant.." Mumlade jag tyst för mig själv
"Ursäkta?" Frågade hon
"Det var inget"svarade jag och vände blicken mot pappret igen.
"Okej, men ni kan sprida ut er lite här och var. Det är bara att börja"sa hon

Jag reser mig från stolen och kollar efter Simon och dom andra. Jag ser dom gå lite längre fram och skyndar mig till dom. Dom tar det gamla vanliga grupprummet och sätter sig på platserna. Jag slår mig ner på en stol och kollar på dom andra som sitter tysta. Detta kommer bli så stelt.
"Ska vi börja?" Frågade jag och drar en hårslinga bakom örat.
"Eh ja" svarade Simon
"Så kärlek ,vad är det för er?"frågar jag och pillar nervöst på mina naglar
"Asså kärlek är svårt." Svarar Simon och kliar sig i nacken,
"Jag tycker att vi kan skriva ner själva först och sen läser vi upp för varandra." Säger jag och kollar mig runt i rummet.

Rummet är ganska litet, men ändå lagom för små grupper. Väggarna är vita och det står en soffa mot ena väggen. Ett bord står placerat mitt i rummet, det står några stolar vid sidorna och rummet är bara allmänt tråkigt.

Jag tar fram min penna och börjar skriva vad kärlek är enligt mig. Efter ungefär 10 minuters skrivande är alla klara och vi börjar läsa upp vad vi skrivit.

"Med det sagt är kärlek för mig något fantastiskt" avslutar Simon av det han skrivit.
"Minna din tur." Säger Isabella
"Kärlek för mig är många olika saker. Kärlek behöver inte alltid vara glatt och lyckligt, kärlek kan också vara sårbarhet och dåliga stunder. Enligt mig är kärlek en stor känslo klump som bildats inom oss. Folk ger bort sina hjärtan till personer och förväntar sig få deras hjärta. Så att det på något sätt visar hur mycket den faktiskt betyder för en. Men oftast så tror dom som bestämmer sig för att riskera en stor risk att dom får något tillbaka, det kan vara så till början, men senare visar det sig att den tar tillbaka sitt eget hjärta och kastar det hjärta man fick. Sen så börjar man om och gör på samma sätt. Jag själv har haft uttrycket "jäkla kär-lek!" Vissa tillfällen använder jag det, men jag försöker inse hur fantastiskt kärlek egentligen kan vara. Hur värdefullt det faktiskt är. Kärlek för mig är blandade känslor." Säger jag och kolar upp från mitt papper.

Dom verkar inte bry sig så mycket om vad jag faktiskt sa, dom sitter mest tysta och kollar ut i rummet.
Jag hör Isabella mumla något medan hon kollar på mig.
"Vad sa du?" Frågar jag
"Jag sa att du inte har fått ditt hjärta krossat av Ogge" säger hon irriterat
"Det sa jag aldrig." Svarar jag
"Nej, men det lät så." Säger hon och kramar om hans hand hårdare. Jag känner irritationen stiga inom mig.
"Jag har inte fått mkt hjärta krossat av honom, jag har däremot krossat hans hjärta. Men jag krossade mig själv så jävla hårt" förklarar jag och känner tårarna pressa bakom ögonlocken.
"Jag bad dig inte berätta din livs historia, föresten så bryr sig ingen om någon som dig. Alla hatar dig!" Säger hon argt.
"Jag hatar verkligen dig, du förstör bara allting. Jag hatar er två också." Säger jag irriterat och låter tårarna rinna.

Jag tar snabbt med mig alla saker och skyndar mig ut. Allt blir bara värre!! Jag klarar det snart inte mer. Jag hör mitt namn ropas men struntar i det och skyndar mig till skåpet. Jag låser upp det och lägger snabbt in mina saker, innan jag skyndar mig ut på skolgården utan jacka. Tårarna rinner fortfarande och snön har konstigt nog redan börjat komma, det ar bara i mitten av november. Jag lutar mig mot väggen och sätter händerna för ansiktet. Jävla helvetes dag. Alla dagar kommer bara bli ännu värre vilket jag inte klarar av snart.
Allt blir bara värre. Fast jag förtjänar precis allt det här, jag är ju ett stort jävla misstag.