"Oscar! Kom hit en stund, jag och din pappa vill prata med dig" ropar mamma och jag kan höra på hennes röst att det är något som inte stämmer.
Med en konstig magkänsla hasar jag mig upp ur den otroligt bekväma fotöljen och mina fötter möter de kalla trägolvet. Jag ryser till innan jag ställer mig upp och tar dom få stegen fram till dörrkarmen där jag sträcker upp mina händer och nuddar dörrkarmen vilket för mig att le.
Ända sedan jag har kunnat nudda den har jag gjort det, det har blivit en vana att göra det, nästan en tvångstanke.
Väl nere på undervåningen viker jag av till höger där köket ligger.
Golvet i köket är schack-rutit, väggarna är vita, förutom en fondvägg som är grå och köksluckorna är likt 3 av väggarna vita.
Vid det ljusbruna köksbordet sitter mamma och pappa mitt emot varandra med allvarliga ansiktsuttryck och jag är beredd på att dom kommer att berätta något riktigt hemskt, som te.x att våran mormor ska vara här över sommarlovet. Jag skakar mentalt på huvudet och vet att det är något värre då dom inte skulle vara så allvarliga annars.
"Oscar, sätt dig ner" yttrar pappa och nickar mot en ledig stol till höger om dom.
Jag går fram ca 2 meter till stolen och slår mig ned på den mjuka sittdynan.
"Jag och Mia har tagit ett beslut om att vi redan i helgen ska åka till våran sommarstuga. Vi tänker att vi får ta tag i detta nu, vi kan inte tillbringa ett helt sommarlov hemma i ett år till. Jag vet att det kommer vara svårt, eftersom att det var just den platsen Johanna försvann ifrån. Det ko-"
"Nej jag klarar det inte!" Skriker jag och reser mig så hastigt att stolen jag satt på tippar över och möter golvet med en smäll.
Snabbt springer jag över köksgolvet, fortsätter till vänster uppför den vitmålade trappan och in på mitt rum där jag smäller igen dörren med en smäll. Så arg och förtvivlad att jag glömmer av att nudda dörrkarmen.
Mina känslor är kaos och mina tårar rinner hejdlöst ned för mina kinder.
Varje gång någon nämner Johanna känns det som mitt hjärta går i tusen bitar.
Min älskade syster.
