Jag vaknade med ett ryck av att någon knackade på bilrutan som jag somnade med huvudet emot.
Eftersom jag hade örat pressar emot bilrutan lät det bokstavligen som att en liten gubbe satt inuti min hörselgång och slog med två kastrullock samtidigt som den gav mig tinnitus.
Jag slog trött upp ögonlocken och kollade ut genom bilrutan för att se vad det var som väckte mig, det som mötte min blick var en kille med sandblondt hår och kristallgröna ögon som genast lös upp när dom mötte min blick. Innan jag hunnit blinka hade killen slitit upp bildörren och omfamnat mig i en mysig kram.
Det tog cirka 2 millisekunder för mig att koppla ihop killen jag nu lade armarna om till min barndoms kompis Felix.
Jag hade helt glömt bort att han bodde i stugan bredvid oss, mina tankar har helt cirkulerat runt Johanna och hennes försvinnande från denna plats att jag glömt Felix, killen jag tillbringade hela mina somrar med.
Jag inser nu att jag har saknat honom mer än jag kunnat föreställa mig, så jag kramar om honom ännu hårdare och andas in hans doft, som luktar densamma som sist jag träffade honom.
"Åh Felix, fyfan vad jag saknat dig" yttrar jag och tar tag om hans axlar medans jag sträcker ut mina armar för att kunna iaktta hans vackra ansiktsdrag som blivit mycket manligare. Vilket inte är konstigt då det var fyra år sen jag såg honom sist, då var han bara 13 & jag 12.
"Jag har saknat dig oxå Oscar, asså du anar inte. Enda sen jag såg eran bil rulla in på uppfarten har stått och väntat på att du ska vakna, då du sov så gulligt. Ville egentligen inte väcka dig, men tillsist blev jag bara tvungen" säger han menande innan han drar lite på munnen då han märker att jag iakttar hans vackra ansikte.
"Är jag snygg eller?" frågar han och skrattar lågt.
Jag tar snabbt ned händerna från hans bara axlar och sliter blicken från hans vackra iris och fäster istället blicken på mina händer.
"Eh.. Öh... Nää.. Eller, jo.. Eh.." mumlar jag generat medans jag känner hur mina kinder börjar inta en röd nyans.
"Åh Oscar, äntligen har du vaknat!"
"Och hej Felix! Längesen jag såg dig."
ropar mamma där hon går i sin blommiga klänning och sina silvriga sandaler som får det att knastra i gruset i hon kliver på.
Tack mamma för att du räddade mig ur denna otroligt pinsamma situation tänker jag och andas ut ett andetag jag inte visste jag höll inne.
Hon kliver fram till oss och ger Felix en snabb kram innan hon yttrar den typiska frasen vuxna alltid gör när man inte träffat någon på flera år.
"Vad stor du har blivit!"
"Ja, det har jag la blivit" svarar han och skrattar dovt.
Mamma yttrar ett skratt och ett ja innan hon lägger sin uppmärksamhet på mig.
"Jo, jag tänkte såhär att eftersom vi inte varit här på länge och det är mycket vi måste ta tag i, så går vi först till stugan och packar upp i lugn och ro och vänjer oss vid att vara här igen. Sen har jag kommit överens med Cecilia att vi ska äta middag tillsammans ikväll då det var längesen vi träffade varandra. Låter det bra?"
Jag nickar bara lätt innan jag öppnar bagageluckan, tar ut mina resväskor och yttrar ett lågt vi ses ikväll till Felix som fortfarande står kvar på samma plats.
"Det gör vi!" säger han och ler emot mig.
Jag ler tillbaks innan jag tillsammans med mamma styr mina steg tillsammans emot grusvägen som leder mig fram till den rödmålade stugan.
-
Asdåligt kapitel ik.
