Två världar - Ett liv

En pappa jag alltid saknat

Min pappa fanns aldrig där för mig. Det kanske låter som att jag är ett klassiskt skilsmässobarn, men så var aldrig riktigt fallet.

När jag föddes var mamma nitton och pappa bara arton. De var trasiga människor, drogberoende och ingen av dom hade nog egentligen någon aning om var de skulle bo. Mamma har berättat lite om den tiden, att hon fick växa upp tillsammans med mig när jag föddes, för när jag kom visste hon inte ens hur hon skulle starta en tvättmaskin.
Jag vet inte jättemycket om min mammas och pappas liv tillsammans. Jag tror att de lärde känna varandra i Borlänge. De var punkare båda två med höga tuppkammar. Mamma kom från en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa med barnporr under sängen och pappa kom från en familj med en styvfar som misshandlade honom så hårt att han alltid satt instängd på sitt rum och försökte vara så tyst han bara kunde. Inte var det konstigt att de blev rebeller. De försökte göra uppror emot vuxenvärlden, en värld de inte gärna ville tillhöra. Mamma hade åkt ut och in från olika familjehem och behandlingshem under sina tonår och var ofta på rymmen. Likaså hade pappa varit på behandlingshem en del. Den stora nackdelen med deras uppror var att de inte bara gjorde det utseendemässigt utan de försökte verkligen göra allt tvärtemot vad deras föräldrar sa. Det var väldigt självdestruktivt. Mamma berättade en gång om hur hon som tonåring målat in ett schackbräde på låret med ett rakblad. Ärren hade försvunnit innan hon fick mig, så för mig blev det en överraskning när mamma berättade för en fjortonårig jag att hon också hade lidit av självskadebeteenden när hon var yngre.

Jag har alltid saknat min pappa. Det är som att jag föddes med en saknad. Pappa var med under förlossningen. Egentligen satt han på ännu ett behandlingshem när jag skulle födas. Jag föddes tre veckor för tidigt och mamma hade ringt till behandlingshemmet och sagt "han måste komma nu, vår dotter ska födas!". Eftersom det var nästan en månad för tidigt så trodde inte personalen på hemmet på mamma först. De sade till henne att pappa inte skulle kunna komma då de trodde att det var något slags fritagningsförsök från min mors sida. Tillslut gick de med på att pappa fick åka, men i sällskap av en behandlingsassistent. Jag har sett bilder sen jag föddes, pappas behandlingsassistent var så rörd att han hade tårar i sina ögon. Pappa har berättat att han hade ångest hela förlossningen, att han var sur på mamma som tackade nej till de smärtstillande som pappa skulle dödat för att få i hennes ställe, och att hela förlossningen var något som han helst hade glömt. Dock har jag även fått berättat för mig av honom att så fort han fick hålla i mig började han le. Han upplevde en kärlek han aldrig någonsin i sitt liv har känt och han lovade sig själv att aldrig låta något ont hända mig.

Min mamma och min pappa har så länge jag kan minnas tyckt väldigt illa om varandra och då jag inte haft bra kontakt med min far under min uppväxt kan jag endast skriva min historia från mitt eget och min mammas perspektiv. Saker och ting kan säkert sett annorlunda ut från min pappas synvinkel, det låter jag stå för honom.

Mamma och pappa gjorde slut redan under tiden då mamma väntade mig. Enligt min pappa var de aldrig tillsammans egentligen, men jag väljer att tro på min mamma här. Troligtvis enbart för att det känns bäst för mig att tänka att de älskade varandra en gång, att tänka att de enbart hade en KK-relation är något som gör mig ledsen. Jag vet inte varför de alltid tyckt så illa om varandra, jag gissar att det bottnar i oläkta sår från tiden redan innan jag föddes. Eftersom jag inte vet särskilt mycket om deras liv tillsammans så kan det mycket väl ha hänt hemska saker som jag inte vet något om.

Jag började tidigt skriva dagbok. Redan som fyraåring har jag skrivit ned i en bok med änglar på vad jag gjorde på dagarna. På den tiden skrev jag med ett barns handstil "idag har jag badat på badhuset och tittat på Bolibompa". Ju äldre jag blev desto bättre lärde jag mig att skriva. Redan under lågstadiet fick jag både läs- och skrivuppgifter för äldre barn än mina klasskompisar. Min mamma har skrivit mycket och även gett ut en bok, så jag tror mitt intresse för att uttrycka mig i skrift är en genetisk gåva från henne.

Tyvärr har jag inte längre kvar dagboken jag skrev som elvaåring. Jag fick inbrott i mitt förråd för några år sedan och förlorade mycket jag hade sparat sen jag var liten. Det var ett mycket sorgligt inbrott, för dom stal inget utan slog bara sönder allt som fanns där inne. Mina minnen sedan barndomen. Den där dagboken saknar jag särskilt mycket. I den skrev jag ned alla tankar den elvaåriga jag bar på. "Jag vill dö och hamna i en himmel full av cannabisplantor. Det måste vara bra, jag bara vet det. Varför skulle annars pappa låta bli att höra av sig och istället bara umgås med sina droger? Det måste vara det som är lösningen, det som kan få mig att må bra". Och där som elvaåring tog jag min första tablettöverdos, nu ville jag inte leva längre. Att det inte bara var cannabis min pappa var beroende utav visste jag inte och att jag själv flera år senare skulle vara lika sjuk som pappa, det var mer än vad jag kunde föreställa mig.