[dylans perspektiv]
"When I saw you, I fell in love, and you smiled because you knew."
Jag gick och tänkte på Shakespeare-citatet samtidigt som jag gick hem från ännu en lång, jobbig och tråkig skoldag. Jag försökte tänka positivt. Jag tog snart studenten, vilket betydde att jag slipper undan alla som hatar mig. Alla som slår mig, sprider falska rykten om mig, alla som kallar mig hemska saker. Snart, om bara tre veckor, slapp jag se de idioterna. För alltid, förhoppningsvis. Jag försökte att inte tänka på att jag och Thomas inte skulle plugga tillsammans längre. Visst, våra arbetsplatser kommer ligga nära varandra, men det skulle ändå inte kännas som vanligt. Det skulle kännas riktigt annorlunda. Hemskt på något sätt.
Jag försökte tänka på blicken han gav mig idag. Det där varma leendet som bara han kunde få fram. Leendet som helt säkert inte var fake. Det var ett äkta leende, det såg man.
Thomas hade sett mig. När jag gick igenom korridoren, helt normalt, tills jag tillslut fick syn på Thomas. Allt bara stannade. Jag ramlade och tappade alla mina böcker. Thomas hade skrattat åt mig, men inte på ett elakt sätt. Han hjälpte mig att plocka upp böckerna. Båda satt på huk framför varandra, han såg mig i ögonen. Han log. Precis när jag försökte le tillbaka skulle ju såklart allt bli förstört. Jag hade känt hur någon sparkade till mig i ryggen. Hårt. Jag kollade upp, försökte dölja smärtorna, och gissa vad? Där stod han. Jack. Han som alltid brukade knuffa in mig i skåpen, kalla mig saker och få mig må som värst.
"Ser man på, vilka har vi här?" sa Jack och flinade hånfullt.
"Käften." röt Thomas. "Låt honom vara."
"Oj då, vad tuff du var helt plötsligt" hånskrattade Jack.
"Låt honom vara." upprepade Thomas. Han tog tag i min arm, reste sig upp och gick iväg med mig. Bort till spanskasalen, där jag hade min nästa lektion.
"Bry dig inte om Jack," sa Thomas och kollade mig in i ögonen med en allvarlig blick.
"Jag försöker." svarade jag och gick in i klassrummet.
Jag satt mig ner vid ett bord längst bort i klassrummet. Skönt, tänkte jag. Man slipper alla blickar i ryggen.
Jag började fundera på ifall Jack hade rätt. Jag kanske gillade Thomas. Han verkar vara den enda som tar mig för den jag är.
