Till Cameron Dallas:
Varför lät du dina vänner säga sådana ord som de gjorde till mig. Du stod där och såg på, lyssnade på vartenda ord de sa. Jag vill inte ens nämna orden de sa.
Läst 17:46
Till Cameron Dallas:
Låt mig förklara. Döm mig inte förens du hört min del av allt.
Läst 17:50
Till Cameron Dallas:
Jag antar att jag är dödsdömd enligt dig, men öppna åtminstone dörren när jag vill prata med dig.
Läst 18:01
Från Cameron Dallas:
Möt mig vid den gamla lekparken, du vet, imorgon runt tolv-tiden på kvällen.
Till Cameron Dallas:
Ses där, Cameron.
Från Cameron Dallas:
Men tro inte att det någonsin kan bli du och jag.
Läst 18:11
--
Segt kapitel. Nästa är ett "vanligt" eller vad du nu vill kalla det, alltså ni får vara med när de pratar. Whatever haha.
Snart tror jag att boken börjar lida mot sitt slut. Jag skulle vilja skriva en ny när denna är klar någon gång. Cameron ska tyvärr inte vara med i den, alltså ingen fanfiction, det ska inte heller vara någon "sms-form" utan med text och stycken etc. Jag undrar dock vad NI tycker att den ska handla om, för just nu har jag absolut ingen aning. Skulle bli tacksam om ni kom med förslag och idéer. Tack på förhand!
YOU ARE READING
STALKER
FanfictionOm jag ändå inte skrev mitt nummer på toalettväggen, då hade aldrig han skrivit till mig. Men ändå är jag glad över att jag gjorde det, för annars hade aldrig han kommit in i mitt liv. Cameron.
