STALKER

Epilog

Jasmine's perspektiv
Tre år senare

Jag hade tvivlat mycket på Cameron, om allt faktiskt var äkta eller bara en rolig grej som vi höll på med. Att han var en stalker vet jag inte, men på något sätt var det roligt att just han gjorde som han gjorde, att han följde efter mig.

Om jag innan hade vetat att jag skulle bli kär, eller snarare förälskad, i Cameron hade jag skrattat och spottat ur mig en taskig och nonchalant kommentar.

"Du är så vacker i den klänningen, baby." Mumlade han mot min nacke medan han drog sina fingrar längs min höft. Jag drog svagt efter andan och blundade, han hade alltid haft samma effekt på mig. Jag vande mig aldrig vid hans beröringar eller ord.

Vi stod utanför Fridas bröllop, hon skulle gifta sig med Oliver, tro det eller ej. Oliver jag faktiskt hade legat med en gång, jag ångrade mig direkt.

Ceremonin hade precis tagit slut och Frida var beredd på att kasta bak sin bukett till de exalterade och hysteriska kvinnorna som verkligen ville ha den. Själv var jag inte lika intresserad, och om jag inte hade helt fel betydde den att man skulle gifta sig snart, eller något liknande. Jag vet ärligt talat inte.

"Är ni beredda?" Ropade Frida glatt och vände ryggen mot oss, och kastade bak buketten. Jag ställde mig bredvid en lång brunett, vilket jag inte hade en chans att ändå fånga den om hon stod framför mig. Hon var verkligen lång. Buketten flög och hamnade rakt i mitt ansikte, och ett skratt brast ut i salen. Osäkert tog jag buketten och log svagt samtidigt som ett nervöst skratt lämnade min mun.

Jag gick ut och satte mig på en bänk, för att rensa tankarna. Allt hade varit så perfekt, och underbart. Fridas lyckliga leende, Olivers kärlek som lyste genom hela honom.

Plötsligt hörde jag steg bredvid mig, och jag tittade upp. Framför mig stod min fina pojkvän med ett stort leende på läpparna. Älskade Cameron. Långsamt satte han sig ner på knä, och tog upp en liten ask. Jag kippade efter andan och stirrade storögt på honom. Han var lugnt, men ändå väldigt nervös. Tankarna for snabbt runt i huvudet, och jag kände mig nästan yr.

"Vill du gifta dig med mig?" Frågade han nervöst, och jag nickade, så det knappt syntes. Självklart ville jag gifta mig med honom, det var allt jag ville. Hans ansiktsuttryck blev ännu nervösare, antagligen såg han inte. "Baby.."

"Ja", viskade jag och log stort. En tår rann ner längs min kind, och endast ett stort leende prydde Camerons fina läppar.

Strax därefter möttes vi en kärleksfull och perfekt kyss.

--

Nu är boken slut. Så, vad tycker ni?

Tack så sjukt mycket till alla som läst! Nästan 80k, alltså OH MY GOD! Jag trodde jag typ skulle få 10 läsare haha. Ni betyder så mycket! Tack för allt! Tack för alla fina kommentarer jag fått, och röster och till er som bara läser också! Jag har svårt att uttrycka mina egna känslor, men jag är verkligen jättetacksam.

Hoppas ni tyckte om boken! Och glöm inte att kolla in mina andra böcker - om ni vill såklart! I love you.❤️