the wild ones //s.m

3;

Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Om jag berättar för Anna kommer hon säkert skicka mig till någon sommarskola eller något sånt. ELLER så kommer hon bli så rädd att jag har fått delirium och skicka mig till labratoriet där jag genomgår proceduren på direkten. Jag vet inte..jag kanske inte vill gå igenom proceduren. Många säger att de gör ont men är värt det. Men jag vet inte.. Många har blivit en helt annan person efter proceduren. Jag tror inte att jag vill bli en helt annan person än jag är.

Vi har sommarlov och min familj ska inte bort någonstans i sommar så jag har verkligen ingenting att göra än att fundera. Ja, fundera på vad igentligen som hände igår. Varför hjälpte han ingen annan? Han tog ju mig till säkerhet, bara mig.

En gäll röst skärde in genom mina tankar, "NOELLE!" jag blev genast rädd att hon fått reda på att jag var på festen. Jag sprang ner till köket där hon stod och skärde grönsaker. "Kan du hjälpa mig att skära grönsakerna?" sa hon utan att kolla bakåt. Jag andades ut "Ja, de kan jag göra." Jag fick nästan tårar för att jag blev så lättad. Men sedan började hon prata om vad som hänt, men hon frågade inte mig om jag var där. Jag bara nickade instämmande och låtsades lyssna på hennes prat. När jag skärt klart grönsakerna gick jag ut. Jag gick till en liten park och satte mig på en gunga. Jag kollade ner i saden och gjorde cirklar med fötterna. När jag kollade upp satt någon brevid mig, jag hoppade till och skrek till "mEn herregud vad du skräms!" sa jag och höll på hjärtat. Jag kollade en gång till och såg att de var han killen som räddade mig från polisen och proceduren för den delen. Han log mot mig men kollade ner snabbt. "Jag vet att jag igentligen inte får vara här, men jag bara ville veta hur du mår." sa han och kollade upp och mötte min blick. Jag rodnade och kollade ner. "Jag mår..bra, antar jag." Han verkar inte vara som andra killar, alltså han är inte sån som är ute efter sex och annat bullshit som gör tjejen eller killen blir sårad. Nej nej, han är en sån som bryr sig, verkar det som.

Jag kollade mig runt om de var någon i närheten och såg oss. Om någon skulle se oss skulle de ringa polisen och de skulle skicka mig till labratoriet och få proceduren. "Lugn, ingen ser oss." sa han lugnt. Hur kan han vara lugn?! Jag stressar sönder här borta! Men vänta hur hittade han mig? Är han en sån där stalker? Jag kollade konstigt på honom och drog ihop ögonbrynen. "Hur hittade du mig?" sa jag snabbt och kollade fortfarande konstigt på honom. "De va enkelt! Jag följde efter dig." sa han oberört och log mot mig. "Har du stalkat mig?" sa jag och kollade konstigare på honom och såg surt på honom. Han skrattade och tog min axel, när han tog på mig strålad värmen från hans hand ut i min kropp. "Näe, jag har sett dig förut, Noelle right?" jag stirrade på honom men kollade sedan surt på honom. "Jaha, men jag har inte sett dig förut. Vart har du sett mig, stalker." sa jag. "Överallt." sa han och ritade cirklar i sanden med fötterna. Jag stirrade på honom och sa inget men blev sedan allvarlig. "Varför räddade du mig igår på festen? Varför ingen annan?" sa jag och försökte möta hans blick. "Du var mitt i allt, och jag vet att du inte visste vad du skulle göra. Och du kunde blivit skjuten eller åkt till labratoriet." sa han och såg allvarlig ut. "Vad heter du igentligen?" sa jag och la huvudet på sne. "Shawn, och du heter Noelle Hendersen." sa han och log igen. Jag fnös,"Wow, due verligen en stalker." sa jag och kollade åt sidan.

Jag hörde några fotsteg längre bort och blev genast nervös och stressad. Jag kollade åt hans håll men då var han borta. Jag andades ut och sjönk ner på gungan. När jag inte kunde höra och se personen som gick förbi satt han på gungan brevid mig igen. Jag ställde mig upp och kollade på honom. "Du,jag tror jag måste gå, min moster kommer döda mig om jag inte är hemma snart. Han nickade och log sitt lugna leende. Jag blev lugn bara jag kollade på honom. Det där leendet ger nästan en lugnande effekt. "Ska inte du hem?" sa jag. "Jo.." sa han och kollade ner igen. Jag log mot honom och han log tillbaka. "Vi ses väl, antar jag.".

När jag kom hem satt Anna och sov i soffan och tv:en var på. Jag smög upp och borstade tänderna och tog av mig kläderna och drog på mig en stor t-shirt. När jag la mig i sängen kollade jag var klockan var, 12:45am.

Jag har inte ätit någon middag eller något annat än lite frukost och jag är inte ens hungrig bara törstig. Det måste vara något allvarligt fel på mig. Oh shit..tänk om jag fått delirium. Men jag känner knappt snubben?