Fairytales

0.6

Hon vaknar av ljudet från hennes väckarklocka, den skriker som att den håller på att bli mördad.
För att få tyst på "djävulens skapelse" så måste hon lämna hennes älskade säng och gå till andra sidan rummet vilket hon inte orkar.

När väckarklockan ringt typ trehundrasjuttioåtta gånger så går hon tillslut upp för att få tyst på den lilla skiten.

Idag väljer hon en simpel outfit, vilket består av en grå tajt magtröja och ett par svarta jeans.

Till frukost tar hon endast ett äpple innan hon börjar gå mot skolan, vanligtvis åker hon buss men idag känner hon för att gå så hon kan tänka själv utan tusen skrikande ungar.

Hennes planer om att gå i det vackra vädret skiter sig snabbt eftersom det börjar regna, inte lite utan det verkligen öser ner.

Ett tutande hörs bakom henne och snart har en svart bil slutit upp vid hennes sida. Personen vevar ned rutan och snart sticker Harrys huvud ut.
"Vill du ha skjuts?" Frågar han.
"Inte av dig" fräser hon tillbaks. Men precis när hon Sagt det ångrar hon sig.
"Hoppa bara in" istället för att säga i mot sätter hon sig i passagerarsättet utan ett ord.

Bilresan är stel och tyst, hon öppnar munnen flera gånger för att säga något men stänger den snabbt igen.
Hon blir väldigt nervös så fort Harry kollar åt hennes håll, Varför vet hon inte. Hon känner inget för honom. Han är bara en i mängden.

"Man brukar säga tack"
"Jaja tack då"
"Varsågod min sköna"
Hennes och Harrys konversation upprepas i hennes huvud hela tiden när hon går mot hennes första lektion.
Min sköna brukade alltid luke kalla henne, Därför sprang hon iväg när Harry sa dom orden. Luke har hon knappt tänkt på under tiden hon varit här. Hennes tankar har varit upptagna med Harry, varesig hon vill erkänna det eller inte.

Eftersom första lektionen är SO måste hon jobba med Harry, Nathan och Sofia. Den ända som hon egentligen inte vill jobba med är Harry eftersom det är väldigt stelt sen hon bara sprang iväg förut.

Dock räddar Sofia hela situationen genom att aldrig sluta prata. Det må vara jobbigt men nu är det nog jobbigare med en stel tystnad.

Under Lektionens gång kollar Harry på henne många gånger men han säger aldrig något vilket är tur.
Ibland kollar även hon på honom men när doms blickar möts viker hon snabbt undan blicken och rodnar djupt.

På rasten sitter hon ensam eftersom Ella har tagit avstånd från henne. Så fort hon försöker prata med henne kommer hon med en dålig bortförklaring som "ehm.. Asså jag måste liksom gå på toa"

Inte en ända blick skänker Ella henne, vilket gör henne otroligt arg och besviken. Aldrig trodde hon att Ella var som alla andra som bara lämnar en utan ett ord. Men tydligen hade hon fel.

Mitt i hennes tankar avbryts hon av att någon sätter sig bredvid henne.
När hon kollar upp sitter Harry och Nathan där.
Även hon vill vara ensam så kan hon inte vara irriterad på dom. Speciellt inte Harry.

"Hej!" Ler Harry.
"Tjena" säger hon tillbaks och kan inte låta bli att le när hon ser på honom.
"Varför är inte du med Ella?" Nu är det Nathan som pratar.
"Kände inte för det" suckar hon.
"säkert? Du verkar inte så glad när vi nämner henne" Hennes glada humör försvann när Harry sa den sista meningen, Därför skriker hon nästan ut "men jaa, låt mig bara va"
Harry ryggar tillbaka och ser på henne med en medlidande blick medan hon lämnar dom två ensamma på bänken.

_________________________