Hur vi gick från fem till fyra ~ One Direction

Kapitel 2

OBS! Jag ändrade lite i slutet i första kapitlet för jag kände för det hoppas de inte förvirrade någon och jag börjar med pov (point of wiew) för de blir lite lättare att skriva så detta kommer vara Louis pov o kommer vara tills jag skriver något annat och jag insåg att jag stavat Eleanors namn fel och är lite jättemycket för lat för att fixa det så sorry El It Wont happen again (I hope) a bit awkward but yeah så lets chapter 2 begin....

•Louis•

-F-förlåt Zayn, ja-jag vet inte vad som flög i mig jag.....jag , började Jag chockad över vad som flugit i mig men blev snabbt avbruten av Zayn.
-Det är lugnt Louis, verkligen det är det, sade han lugnt samtidigt som han plockade ut lite papper från fickan och torkade bort blodet från sin spruckna läpp.
-Jag antar att jag får vara försiktigare nästa gång jag väcker någon, skrockade han och satte sitt kort mot chipavläsaren och gick in. Jag log och skrattade lite generat medan jag snabbt ställde mig upp. Jag tog hastigt tag i dörren så att den inte skulle stängas och skulle precis gå in när jag krockade med någon. Jag tittade upp och såg Eleanor stå där med sina bruna lockar prydda av en svart beanie och hängandes över en vit stickad långtröja som sträckte sig ned till hennes höfter med ett par tighta svarta jeans under. Hon var så vacker som alltid och jag fick med ens skuldkänslor.
-El..Eleanor... Jag är så ledsen jag vet att du är sur på mig men., började jag men blev avbruten av Niall bakom mig som öppnade dörren.
-Förlåt Lou men vi behöver dig här inne....oh o hej på dig El, sade han glatt med sin tjocka accent.
-Hej på dig med Niall, skrattade hon och gick före mig in. Hon hade inte ens tittat på mig, oj undrar varför jag glömde ju inte alls henne på flygplatsen. Jag gick in och satte mig bredvid Niall i skinn soffan och till min förvåning så satte sig Eleanor bredvid mig. Hon kysste mig ömt på kinden. Va, vad nu då var hon inte sur på mig längre? Eller väntade hon bara tills vi var själva..?  Varken eller lät så likt henne men eftersom hon log det där vackra leendet som alltid får mig att bli svag i knäna och får fjärilar att bildas i magen så orkade jag inte bry mig om det mer. Jag riktade huvudet framåt och låtsades som om jag hängde med i vad managern , som redan tydligen börjat babbla, sa.

Efter ett antal timmar av tjat , påminnelser, bokningar, planering och ännu lite mer tjat så var vi äntligen färdiga och fria att gå. Nere vid parkeringen sade vi hejdå till killarna (inklusive Zayn som skulle åka och träffa Perrie.) Vi vände oss om och började gå. Promenaden var obehagligt tyst och stämningen var spänd, jag kände hur svetten började komma och visste att i vilken sekund som helst skulle hon börja skrika på honom. När som helst nu skulle hon explodera av ilska, och jag kunde ju inte direkt klandra henne. Väl framme vid bilen hade hon ännu inte sagt något, jag fiskade upp bil nycklarna och satte mig i fasa över vilken helvetes bilfärd det skulle bli. Om jag ändå då hade kunnat förutspå hennes mening bakom det tysta......