» Kärlek trots allt hat. «

Kap 1. Dåtid

Det var en kall vinter dag och jag hade tagit mig ut i den stora snön med en vit tjat långärmad tröja, en grå tjocktröja över, sedan en svart vinter jacka, min marinblåa halsduk, mina svarta mjukisbyxor och mina beiga uggs och med väskan över axeln. En vit mössa där mina ljusbruna lockar hängde ner från, där det fastnade små snöflingor.
Med händerna i fickorna stod jag otåligt vid busshållplatsen och väntade på att den försenade bussen skulle anlända, som skulle ta mig till min pappa som bor ute i Oxie. Mamma bor här i Malmö.
I ögonvrån såg jag att någon person gick in i buss tuben och satt sig på bänken. Jag sneglade dit och såg en kille i min ålder med en grå polo mössa och ögonen fastklistrad på sin mobil. Jag vände bort blicken och såg då att bussen rullade in. Killen reste sig också upp men jag var före vid dörrarna. Dörrarna öppnades och jag steg in och pustade ut när jag kände den varma luften. Jag blippade mitt kort och fortsatte in i bussen. Det var en sån gul buss som går igenom Skåne. Jag satt mig på en tvåsitsig plats ganska långt bak, intill fönstret.
Killen satt sig längre fram baklänges och vi råkade få ögonkontakt. Han log och jag log tillbaka. Tog av mig mössan, halsduken och jackan men behöll tjocktröjan på mig, fibblade sedan upp mina hörlurar från väskan och kopplade in dom i min mobil och mina öron. Satte min väska på sitsen bredvid och lutade min panna mot fönstret och tittade ut, och lät musiken dunkas i mina öron. Bussen började köra och jag såg dom vita snöflingorna krascha mot rutan.
Jag såg innan att det endast var jag, killen och en gammal dam som satt på bussen.
Efter en viss stund så stannade bussen och ett gäng killar som såg bara ut att vara några år äldre än mig kom in. Dom var högljudda och olyckligtvis satt sig bakom mig. Jag suckade tyst och höjde musiken i öronen.
Jag ryckte till när jag kände att någon tog på min axel och jag vände upp huvudet. Det var en av dom killarna som hade satt sig bredvid mig helt plötsligt. Jag drog ut hörlurarna och blängde på honom, då han log äckligt mot mig.
"Vill du något eller?"
Sa jag och tittade konstigt på honom. Han och dom andra killarna började skratta. Vilket fick mig att se ut som ett frågetecken.
"Hallå?"
Upprepade jag och suckade tröttsamt.
Jag kände då killens hand gled från mitt knä upp till låret. Chockat och irriterat drog jag bort hans hand och mitt ben.
"Vad är det for fel på dig?"
Röt jag.
"Inget. Jag, eller vi vill bara ha lite kul! Du är väldigt sexig"
Sa han och flinade. Jag kände att jag började bli rädd och jag tänkte precis resa mig och sätta mig någon annanstans men han drog ner mig igen och två andra killar ställde sig framför mig. Dom började ta på privata ställen och jag gjorde allt jag kunde för att få bort dom och komma härifrån. Dom bara skrattade och jag kände hur mitt hjärta började dunka fortare och hur tårarna trängdes. Jag var livrädd. Flera styckena killar som är äldre än mig har jag ingen chans mot.
"Sluta!!"
Fick jag frustrerat och argt fram. Men dom slutade såklart inte.
"Ey! Låt henne vara!"
Hörde jag en killröst ropa och killarna vände sina ansikten bak. Det var killen som hade gått på bussen samtidigt som mig. Han gick fram mot oss.
"Och du tror att vi ska lyssna på dig?"
Sa han ena och flinade till.
"Ja! Hör ni inte vad hon säger? Är ni så dumma i huvudet?"
Fortsatte han. Inombords så log jag lättnad. Han ena fortsatte bara och nu böjde han sig ner och började kyssa mig på nacken och dra sitt finger på insidan av mina lår. Jag försökte kämpa emot men två andra höll ner mig. Tårarna rann sakta. Jag ville skrika. Men jag kunde inte.
"Nej det är vi inte! Hon gillar det okej? Stick"
Sa en av killarna.
"Det ser verkligen inte ut som det! Ser det ut som hon har kul? Låt henne fucking vara innan jag säger till buschauffören att stanna bussen!!!"
Sa nu den killen i en upprörd ton. Motvilligt utan några mer ord slutade dom och skrattade och gick ännu längre bak i bussen. Jag andades ut lättnad och drog upp mina ben och torkade mina få tårar med min tjocktröja. Jag kände mig genast obekväm.
"Tack!"
Sa jag och tittade upp på den killen och log svagt. Han log svagt tillbaka och satt sig ner bredvid mig.
"Är du okej?"
Frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
"Vet inte, tror inte det, nej"
Svarade jag och himlade med ögonen och suckade sedan.
"Ingen ska behöva utsättas för det! Dom är bara äckliga idioter"
Sa han och jag nickade.
"Eh... Jag är Felix"
Sa han och sträckte fram handen. Jag tog emot den.
"Chelsea"
Svarade jag och vi skakade hand.
Han log och jag log tillbaka men tittade sedan ut mot fönstret igen. Allt kändes fel. Att ha massa andras händer mot min kropp är ingen ska behöva uppleva. Jag hade bara tur att det inte hann gå längre. Trots att jag inte känner killen så är jag så tacksam att han hjälpte mig. Han verkar vara en underbar person.

"Jag kunde inte haft mer rätt om det. Men såklart, så blev allt förstört. För jag. Jag är inte en sån underbar person..."