Lost | S W E D I S H

A D A M

"Men vafan, håll käften" jag skrek åt Joel.
"Evelina, Evelina, Evelina" sjöng han.
Jag tog ett steg fram och så klippte jag till honom. Han kved till och höll upp armarna i en gest att han gav upp. Så jag vände mig och och började gå mot lektionssalen. Men såklart skulle Joel ge igen. Han kom bakom och slog knytnäven rätt i ansiktet på mig. Jag kollade på honom och slog till igen. Det här var inte bra och det skulle inte sluta bra heller, vi båda visste att jag var starkare än Joel. Ganska mycket starkare dessutom. Och enda sen det här med Evelina hände har jag blivit känsligare än nånsin, anledningen till min reaktion. Joel höjde handen för att slå men stoppades av att nån tog tag i den. Jag vände mig om och såg Matilda stå där med Joels arm i handen.
"Ärligt, Joel? Hur lågt ska du sjunka?" Hon suckade, släppte armen och gick in i klassrummet.

Matilda var Evelinas bästa vän och hon och jag hade tillbringat många timmar tillsammans på senaste tiden. Hon hjälpte mig att ta mig igenom det här. Mitt liv hade verkligen liksom helt vänds upp och ner när Evelina hoppade.

Flashback
"Älskling" Evelina lät desperat.
"Vad är det?" Frågade jag oroligt.
"Jag kommer aldrig med ord kunna säga hur mycket jag älskat dig och du betydde allt i hela världen för mig" sa hon. "Men jag klarar inte det här mer" Jag förberedde mig på de tre orden jag fruktade mest. Det är över. Men de kom aldrig.
"Möt mig på Stockholmsbron om fem minuter" sa Evelina istället. Jag svarade inte utan la på och gick iväg och knöt mina skor. Sen började jag springa mot bron. Det tog ungefär tre minuter om jag sprang allt vad jag orkade. När jag närmade mig bron såg jag Evelina stå där uppe. Högs upp. På "fel" sida. Hon kollade ner mot vattnet.
"Evelina!" Skrek jag. Jag såg hur hon vände sig om mot mig när hon hörde sitt namn.
"Du skulle bara våga hoppa! Jag förlåter dig aldrig om du gör det" ropade jag.
"Adam! Jag älskar dig!" Med de fyra orden släppte hon taget om bron och föll ner mot det iskalla vattnet. Jag kollade mot bron och började springa mot platsen där Evelina stått. Sakta började jag inse vad som hänt. Evelina hade hoppat från bron. Hon var död. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Aldrig säga att hon älskade mig. Jag skulle aldrig mer kunna kolla in i hennes ögon och säga att jag älskade henne mer. Aldrig skulle hon komma hem till mig när hon och hennes pappa bråkat. Aldrig mer. Aldrig. Jag sjönk ner mot staketet på bron med knäna uppdragna mot ansiktet och bara grät. Jag grät och grät och grät. Jag kunde inte sluta. Tanken på att Evelina aldrig mer skulle komma tillbaka var bara för mycket.
"Men Adam! Vad gör du här så sent?" Jag hörde en bekant röst men kunde inte höra vem det var pågrund av mina snyftningar. "Och vad har hänt?" Jag kollade upp och såg Anna-Lenas gröna ögon. Anna-Lena var rektorn på skolan jag gick i. Vi var väl inte direkt bästa vänner eftersom att jag gjort en hel del saker jag ångrat under åren i skolan. Men nu hade vi börjat jobba upp både min attityd och betygen. Så vi hade tillbringat en del tid tillsammans.
"Lilla vän, du ser helt slut ut. Kom" Anna-Lenas röst lät skärrad.
"Det är Evelina" sa jag och kände gråten komma tillbaka. "Hon..hon.. Hoppade" sa jag. Sen brast jag än en gång i tårar.
Flashback slut

________________
Första kapitlet!! Nästa kapitel kommer inom 3 dagar förhoppningsvis❤️