Jag vände på huvudet och såg att Adam också lämnat Joel. Det var bra. Jag gillade Adam. Kanske lite för mycket till och med. Jag skakade på huvudet och försökte släppa tanken. Adam hade varit Evelinas pojkvän. Min bästa väns kille. Vi skulle aldrig bli något. det skulle bara vara fel. Men innerst inne hoppades jag ju på något. Dessutom var vi riktigt bra vänner, och jag gillade att ha en kille till kompis och om jag skulle få honom att falla för mig med skulle det förstöra hela vår vänskap. Vilket jag ju såklart inte ville. Jag vet att man förmodligen är bästa vän med sin kille men samtidigt skulle det inte hålla för evigt och när vi gjorde slut skulle jag inte bara förlora honom utan också en vän.
"Mamma! Jag är hemma" Jag sparkade av mig skorna och gick mot mitt rum."Bra, jag hit Michelle och Peter på middag ikväll om det är okej" sa hon.
"Visst" Sa jag. Då kunde jag gå ut ikväll, hem till Melanie kanske. För jag tänkte inte tillbringa en hel kväll med Joel och Anna, om de nu följde med. Jag gick bort till badrummet för att ta en dusch. Medans messade jag Melanie om jag kunde komma dit lite senare. Och kanske äta middag där.. Jag drog av mig kläderna och hoppade in i duschen, tvättade håret och kroppen och allt sånt.18:02 Melanie<3
Kom du! Det blir jättemysigt, ta med lite mer kläder så kan du sova här ocksååååå!! Puss på dej <3
18:24 Matilda<3
Okeeeej! Vi ses sen, jag kommer vid halv 8 typ. Puss
Jag gick in på mitt rum och tog fram min väska, packade ner min sminknecessär, lite kläder till imorgon och min laddare och pyjamas.
"Mamma! Jag stannar inte och äter utan går till Melanie nu?" Sa jag.
"Nej, du ska stanna och äta middag. Sen kan du gå" sa mamma bestämt. Jag suckade
"Men jag vill inte träffa Joel, okej?!" Svarade jag mamma.
Hon kollade på mig ett tag. "Okej då, gå" jag log och gick ut igenom dörren. Det tog ungefär 10 minuter att gå till Melanie så jag satte på musik och började gå. Efter en sund kom jag fram till huset och jag gick fram till dörren. Pling plong. "Matilda!!!" Skrek Melanie när jag kom. Jag skrattade och gick in i hennes hall. De bodde i ett ganska stort och väldigt modernt hus, marmor bänkskiva och sånt om ni förstår. Vi gick in på hennes rum och bytte direkt om till pyjamas.När vi vaknade dagen efter var vi båda väldigt trötta, vi hade varit vakna lite för länge igår med tanke på att det var skola idag igen. Men kul hade vi haft. Nu satt vi och sminkade oss framför Melanies spegel. "Jag orkar inte, vi ska få grupperna till grupparbetet idag. Jag kommer säkert behöva vara med Joel, eller Felicia" suckade Melanie. "Juste! Jag hade helt glömt bort det" jag blev klar med sminket och ställde mig upp. Jag drog upp kläderna ur min väska, en beige/vit kabelstickad tröja från Gant och ett par mörkblå jeans. Melanie hade på sig ett par svarta jeans, en ljusrosa t-shirt och en grå kofta över. Vi var inga mode freak utan satte på oss det som fanns och var fint. Enkelt och snyggt var vårt lilla motto. "När går bussen?" Frågade jag. "Om 10 minuter, så vi borde börja gå snart" Sa Melanie. Jag skrattade och gick bort mot hallen med henne i släp. Jag drog på mig mina Converse, som vanligt och en svart jacka, tog min väska och så gick vi.
"Grupperna kommer ni få veta om en liten stund, tyst nu! Jag ska bara berätta veckanschema som vanligt" Ida stog framme vid tavlan och försökte tysta klassen. Men hon var inte arg, det visste vi alla. Jag tog upp mobilen och skickade iväg en snap till alla jag hade dagar med men ångrade mig när jag såg Evelinas namn. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen men blinkade bort dom och kollade upp igen. Adam kollade bak mot mig och log, han förstog..
--------------------------------------------
Kort och händelselöst kapitel men i nästa händer det lite meeeeer. Hoppas nån iallafall läser och gillar❤️

YOU ARE READING
Lost | S W E D I S H
FanfictionDet har gått 4 månader sen hon hoppade ner från den där bron. Den värsta dagen i de bådas liv. Ändå var hon fortfarande det enda som cirkulerade i deras huvuden. Evelina, dag ut och dag in. Men hon hjälpte dem att komma närmare varann.