Kriget i norr

Kapitel 3

   Kapitel 3
Mitt i natten så hörde jag en hög smäll och som skakade hela huset. Jag satte mig skrämt upp i sängen.
"Vad är det som händer?" undrade jag yrvaket.
"Har ingen aning", kom en annan tanke till mig. Jag klev ur min säng och satte på mig en En skjorta, ett par svarta byxor, sedan gick jag ut i korridoren. Precis då hördes en ny smäll och huset skakade så mycket att jag ramlade omkull. Lano kom fram till mig och hjälpte mig upp.
"Vad är det som händer?" undrade Lano.
"Jag har ingen aning" svarade jag samtidigt som jag tänkte tanken " tänk om vi dör?" Vi sprang genom korridoren och ner för den långa, snurriga trappan. När vi kom ner i hallen så träffade vi Rocky i hallen.
"Jag har redan tagit de andra i säkerhet, men ni måste bort från den här stan så skynda er och packa det ni behöver". Innan vi hann protestera så föste Rocky oss framför sig och upp för trappan igen. Vi packade allt det vi behövde och det som var viktigt. Medan vi gjorde det så hördes en ny smäll och huset skakade och nu så regnade det damm från taket. Jag fick massor i ögonen, näsa, mun, hår och kläder. Det var svårt att se på grund ut av allt damm.
När vi kom ner till hallen igen så stod Rocky redo med en läderväska med mat och två läderpåsar med vatten i. Rocky ledde oss genom köket till bakdörren ut till trädgården bakom huset. Precis när vi skulle gå ut så hörde vi att ytterdörren öppnades.
"Rocky!" hörde vi en mansröst säga, "vi vet att du är här och att du har Lano och Luvika vid dig.
"Skynda er!" sa Rocky och föste ut oss, ut i den kyliga natten. När jag andades så bildades moln av min andedräkt.
"Ni får klara er själva här ifrån". Medan han sa det så hörde vi att rösterna hade kommit närmare och att det var många fler än bara en person.
"Spring" sa Rocky, "spring!"sa Rocky igen när vi inte rörde oss. Vi började att springa. Vi sprang för våra liv. Rami och Blue sprang bredvid oss.
"Och lita inte på någon ni stöter på!" ropade Rocky efter oss.
Jag och Lano sprang ut ur stan och en bra stund till. Skogen vi sprang igenom var tätbevuxen och mörk. Vi snubblade över rötter och krockade med träd. Vi, eller i alla fall jag, skulle kunna se ganska bra i mörkret, men jag hade sådan panik att jag inte direkt tänkte på det. Vi sprang och sprang tills vi bara ramlade ihop på marken. Vi kröp fram till några buskar som låg i närheten. Där låg vi och flåsade i några minuter, sen så fortsatte vi vår färd ditt vi inte visste. Det ända som Rocky hade glömt att packa ner till oss var en karta, vilket skulle ha varit mycket enklare att ha. Medan vi gick så hörde vi smällar och en gång när vi stod uppe på en upphöjd avsatts och såg ut mot staden så hörde vi ett monsterlikt vrål. Jag hörde hur Lano mumlade far, och hur Rami gnydde. Jag fattade ingenting. Bokstavligt talat ingenting. Jag visste inte varför detta hände mig eller varför just mig. När andra vrålet hade dött ut så vände sig Lano sig bort från staden med en bitter uppsyn.
"Det är bäst att vi fortsätter", sa han och började att gå.
"Vet du vart vi ska?" frågade jag och såg på honom medan vi gick i snabb takt genom den täta skogen.
"Ungefär", svarade han kort och med en sammanbiten min.
"Är det långt?" när jag frågade det så svarade han inte direkt.
"Långt", sa han eftertänksamt, "mycket långt, speciellt när man går".
Vi gick och gick. Jag visste inte vart vi skulle eller vart vi var nu, och ändå var jag bra på att orientera mig. Vi var nog norr om våran stad Gaste och går nu i Klavanskogen.
Vi gick i flera timmar och det kändes som om skogen aldrig skulle ta slut. Men tillslut så vidgade sig skogen och vi kom ut i en stor glänta. Träden stod som i en cirkel runt gläntan. På marken så fanns det ett tjockt lager med löv och mossa. Som tur var så hade det inte regnat på några dagar, så det var torrt överallt, så vi lade oss ner under det största trädet i cirkeln och somnade och då var det redan ganska ljust.

Jag vaknade av att jag hörde röster. Lano var redan vakna. Det var redan ljust, men skogen var ovanligt tyst, som om något hotade den om den gav i får sig ett enda ljud. Det luktade även konstigt. Jag kunde inte riktigt förklara de mer än att lukten kändes död. Precis när jag skulle öppna munnen för att fråga Lano vad det var som lätt så, så satte han ett finger på sina läppar för att vissa att jag skulle vara tyst.
Rösterna kom närmare och närmare. Jag och Lano kröp bakom ett träd och där fanns en buske som vi gömde oss bakom. Tillslut så var rösterna framför trädet. Jag och Lano kollade över buskkanten och såg att det var tre män. Den största och längsta av dem verkade vara ledaren. Det såg man på hur de andra gick bakom och såg på honom. Alla var bleka och hade antingen mörkbrunt eller svart hår.
"Den där gamla gubben sa ju att de hade gått den här vägen, sa ledaren, "men han ljög ju".
"Om jag får tag på honom så ska jag flå den levande", sa den kortaste av männen, som hade en mullvad som han bar på. De andra höll med.
"Inget förhastat", sa ledaren, som hade en enögd vessla gående bredvid sig, "vi vet ju inte om de stannade här eller om de har gått vidare, leta överallt".
"De har varit här alldeles nyss", sa den spänstigaste av männen. Ledaren gick fram till honom, där vi låg för bara några minuter sedan!
"Men sen ser jag inte var de har tagit vägen, men jag tror de gick ditt", sa den spänstiga mannen och pekade bort från vårt gömställe. Han var verkligen en dålig spårare. Ledarens röst kände jag igen, men vart ifrån?
"Är du verkligen säker på det, Rodder?" sa ledaren.
"Ja, det är jag", svarade Rodder.
"Då går vi åt det hållet, kom igen grabbar". När de hade gått så pustade vi ut, lättade över att de inte hade sätt oss.
"Vilken tur vi hade", sa Jag och reste mig upp, "men jag måste ertjänna att han var en dålig spårare".
"Han som verkade vara ledaren", sa Lano, "han verkade vara den där mannen som kom till mitt hus och var ute efter oss, även de andra två, tror jag"
"Det tyckte jag med", sa jag. Ja nu kände jag igen rösten.
Vi fortsatte att gå. Vi hade säkert bara sovit i en, två timmar. För det var fortfarande morgon, fast sen morgon. Jag och Lano var väldigt trötta. Så trötta att vi skulle kunna sova medan vi gick. Så vi pratade inte så mycket.
Dagarna gick. Vi gick helst på natten, och männen, dem såg vi inte till. Det var ju ganska tur, men för varje dag som gick så blev vi allt tröttare, vi sov inte så mycket, men det värsta av allt var ju att maten höll på att ta slut.
"Jag är såååå hungrig", sa jag och tog mig på magen. Våran mat hade tagit slut redan efter bara några få dagar.
"Jag med", sa Lano och grinade.
"Ja, och nu börjar jag till och med inbilla mig att jag känner lukten av mat"
"Då gör jag nog också det"
"Gör du?"
"Ja..." Vi såg på varandra när vi även började höra röster. Vad var det för fel på oss?
"Ska vi kolla efter?" frågade jag.
"Visst" svarade Lano och ryckte på axlarna, som om det ändå inte spelade någon roll om vi gjorde det. När vi kom närmare rösterna så lät det som om de tjafsade.
"Jag ska få den största biten", sa en mörk basröst
"Varför det", frågade en mycket ljusare röst, fast ändå en mansröst.
"Därför att jag är störst och behöver mer mat", svarade personen med basrösten, som jag antog var en storvuxen man.
"Alla ska få lika mycket", sa en röst som var mittemellan ljus - och basrösten. När vi kom närmare så såg vi vilken röst som tillhörde vilken. Jag och Lano bestämde att vi skulle observera dem först innan vi bestämde om vi skulle lita på dem eller inte. Vi gömde oss bakom en buske i närheten av det lilla lägret, men ändå utanför brasans ljus.
"Ni är hopplösa", hörde vi mellan rösten sucka. Han tillhörde en inte för kort eller för lång, tjock och bred ung man på ungefär 18 år med ljusbrunt hår, med gröna ögon och mörk hy. Han såg ut att komma från något land från södern och en Svanlov, de bodde på savannen oftast.
"Jo, jag ska ha den största biten av köttet", sa han med den ljusa rösten. Han var smal och inte för kort eller för lång med eld färgat hår och kastanjbruna ögon ungefär 18 år. Han hade även ganska spetsiga öron och ögon, vilket innebar att han var en alv. Förut hade alverna ännu spetsigare ögon och öron, men medan århundradena gick så förändrades dem. Han såg ut att komma från något land från väst, för alverna bor där.
"Nej! den biten är min!", sa han med den mörka basrösten. Han var säkert två meter lång och hade blond hår, grå ögon och så blek hy att man nästan kunde tro att han var gjord utav snö ungefär 18, 19 år. Han såg ut att komma ifrån ett land högt uppe i norr, nära Ishavet. Där bodde de små människorna som hette dvärgar i bergen och väldigt storvuxna människor som kallades för jättar i skogen och vid kusten som låg vid Ishavet. De låg högst upp i Norn.
Alla hade vapen och hade olika skimrande färger i håret. Den vanligare färgen dem hade var vanliga i deras länder, men de som skimrade var riktigt ovanligt. Det kunde betyda att dem kunde ha en speciell gåva. Men vissa upptäckte inte den fören dem låg på sin dödsbed, men det var ysters ovanligt bland såna personer. Undra om de hade upptäckt sina gåvor ännu? Vissa kunde ha fler än en, men det var lika ovanligt som att någon upptäckte den vid sin dödsbed. Han med ljusbrunt hår hade orange och rött skimmer. Han med eldfärgat hår hade grönt skimmer och han med blond hår hade silver skimmer. Tillslut så vågade jag och Lano oss fram. Men vi var på vår vakt mot dem och Lano hade sin hand på sitt svärd som han hade vid sin sida. Jag själv hade bara en kniv som jag hade fått av min far, men jag kunde inte använda den så bra, förutom till att skära och flå djur med den, så jag överlämnade försvaret till Lano. 
Jag och Lano gick in i ljuset av deras eld. De tystnade tvärt när de såg oss.
"Vilka är ni?" frågade han med basrösten och sträckte sig efter sin tveeggade yxa.
Jag och Lano presenterade oss för dem. Medan vi gjorde det så började basrösten att sakta släppa sin yxa tills den återigen låg på marken. Vilken tur att han hade släppt den. Även Lano hade tagit bort sin han får sitt svärd, men han och basrösten kollade misstänksamt på varandra. Det var nog faktiskt tur att basrösten hade släppt sin yxa, han såg ut att vara ganska kapabel till att göra väldigt mycket med den.
"Jag heter Lärkan" sa han med mellanrösten.
"Jag heter Klurigjevo, men kalla mig Klurig", sa han med den ljusare rösten.
"Jag heter Stenafo", sa han med basrösten. När dem var klara med sin presentation så delade dem med sig av sin grillade katro. Det var så mycket kött att alla kunde äta sig mätta och det blev mycket över.
En katro kunde bli nästa fyra meter lång och två meter bred. De var som en sabbeltantad tiger, fast mycket större och en katro kunde leva i flera hundra år. Ju längre den hade levt, desto större blir den. Men dem kan bara vara svarta med grå fläckig päls och de var växt ätare, förutom när dem kände sig hotade...