Allt som livet innebär

Campingen

Mitt hjärta börjar bulta dubbelt så snabbt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag skakar snabbt på huvudet och tittar ner.
"Okej.. Jag går och hjälper dem andra då" jag hör hur han lämnar mig ensam.
Såg han att det var jag? Kände hans ens igen mig?
Tältet rasar ihop framför mig och en stor suck lämnar mina läppar. Vad är oddsen att han är här? Är jag hundra på att det ens är han? Jo, det måste det vara. Den rösten har jag hört i mitt huvud så många gånger. Jag minns hans arm runt mig och andetagen i nacken. Jag minns hans tysta ord mot mitt öra och känslan av hans mage mot min rygg. Jag minns hur han berättade historier hela natten och hur mycket jag fick redan på om honom. Jag känner honom bättre än både Colin och Ollie. Okej, inte Ollie, hon berättar allt för mig. Men nästan lika mycket som henne.

Varför är jag så nervös då? Jag var så bekväm med honom. Jag tror jag gillar denna killen. Jag menar, han har inte släppt mina tankar på tre veckor. Men det är nog problemet. Tänk om jag bara var en tjej bland alla andra. Kommer han ens ihåg mig?

Jag börjar sätta upp tältet igen och får upp det efter några minuter. Jag måste sluta över analysera allt!
Dem andra har packat ur bilen och håller på att starta en brasa. Jag går ner mot dem samtidigt som jag ser honom gå mot vattnet. Jag sätter mig jämte Ollie med Colin på andra sidan av henne.
"Du verkar lite off" säger Ollie och tittar frågande på mig.
"Vad får dig att tro det?"
"Det faktum att en as snygg kille frågar om du vill ha hjälp med tältet och du tackar nej!" Ollie slår till mig på armen och fortsätter
"Har du ens sett honom, det ansiktet, det håret och dem ögonen! Jag svär på att det är helt okej under dem kläderna också!"
"Det är lixom min kusin du pratar om"
Ollie spärrar upp ögonen mot mig när hon inser att Colin fortfarande sitter jämte henne och hörde allt.
"Men du ser ännu bättre ut" säger Ollie och försöker rädda situationen, det gick inte så bra. Colin höjer på ögonbrynen och Ollie inser vad hon gjorde.
"Nej! Asså.. Jag menade.. Ehm. Jag måste på toa" hon ställde sig raskt upp och sprang in i skogen.
Jag flyttade närmare Colin
"Blev du lite avundsjuk när hon pratade om din kusin?" Han började rodna och skakade lite på huvudet.
"Du är en hemskt dålig lögnare! Och jag tror vi kan gissa att hon skämdes över det hon sa av en anledning" hans ansikte blir lite mer hoppfullt. "Satsa!" Efter detta lilla pepptalk så går jag och hämtar en tjocktröja för det börjar bli lite kyligt. Jag möter Ollie på vägen och bara flinar åt henne. Hon sätter sig jämte Colin och hans kusin står kvar med fötterna i vattnet och tittar ut mot klipporna.

Vid brasan så försöker jag trä på mig tjocktröjan men den fastnar över huvudet. Mina armar står rakt upp, jag visar halva magen och dem båda skrattar åt mig.
"Lite hjälp kanske?" Frågar jag irriterat
"Här, jag hjälper dig" där är rösten igen. Jag hör att han går runt mig tills han står framför mig och drar långsamt ner tröjan. Hela tröjan är nere och vi får ögonkontakt. Han spärrar upp ögonen när han ser mig och hans händer är kvar på mig.
"Emma?"
"Hej Oscar" jag och Oscar står kvar en stund och jag hör Ollies och Colins samtal samtidigt
Colin: "jag tror att jag har missat något, känner dem varandra"
Ollie: "TYST! Dem har ju ett moment"
"Jag trodde att jag aldrig skulle se dig igen" han är så nära mig
"Detsamma... ville du se mig igen?"
"Definitivt, efter den natten var det inte så lätt att glömma dig"
"Med du lyckades tillslut?"
"Med vad?"
"Att glömma mig"
"Skulle aldrig kunna glömma dig Emma"

Vi står där en stund, hans händer på min tröja, mina ögon i hans och Ollie och Colins förvirrade blickar på oss.