Männen hade tagit ut mig ur släpet och ställde mig i en box. De hade lagt i massor med hö. Det var fler boxar kring mig. Men inga fler hästar. Jag kände mig så förvirrad. Jag hade fortfarande inte fått tillbaka mina krafter, men var betydligt bättre. Efter som jag var så svag så kunde jag knappt resa mig och sparka dörren så att jag kunde fly. Boxen kändes liten och trång. Jag vill bara tillbaka till ängen. Hur kunde allt förändras så snabbt?
Snart så ledde massa människor in fler hästar. När de fick sin mat så åt de så som om de inte hade ätit på ett år. När de såg mig gnäggade de.
"Hej" gnäggade en fin schäck "jag heter Queen, du då?"
"Damira"
"Här känns det tråkigt i början men efter ett tag så kommer man ifrån det, antingen till en ridskola, eller så köper någon en."
"Mhm"
Queen verkade trevlig. Men efter att min flock övergav mig så litar jag inte på någon lika lätt. De var som min familj. De VAR min familj. Men en familj sviker inte, som de gjorde. Nu blev jag osäker. På vem jag var, eller vem de var, eller vad jag skulle bli..
-----------------------------------
Så ännu ett kapitel.
Vad tyckte ni?
Vad ska jag göra för att bli bättre?
Ha det bra! ;)
ВЫ ЧИТАЕТЕ
En gång en vildhäst
Разное[GAMMAL] Damira är ett ungt frieser-sto, hon lever med sin flock. Men så en dag förändras allt..
