Det hade gått en dag, när jag vaknade så kände jag mig stark igen. Jag sparkade allt jag kunde mot dörren. Med det blev bara några små sprickor. Efter att ha väckt typ alla i stallet av mitt sparkande så blev de flesta kanska irriterade.
"Det går inte, tro mig, vi alla har försökt." Det var såklart Queens lugna röst. Jag suckade.
"Har alla här varit vildhästar?" Frågade jag.
"Ja"
Just då kom en människa in. Alla hästar blev genast glada. Det var såklart matdags. Jag smakade på höet. Det smakade faktist lite gott. Men jag tänkte ändå inte äta det. Jag tänkte inte bli en tam häst. Jag ska kämpa tills de ger upp och släpper ut mig i friheten igen. Efter några timmar så var jag verkligen trött på den här boxen. En människa kom in med en grimma i handen som hon satt på mitt ansikte. Nej. Jag skakade på huvudet. Jag ville inte ha på mig dom där trådarna.
"Såja Star" sa människan. Jag förstod inte. Star. Var det jag? Nej. Jag var Damira.
Queen gnäggade:
"Människorna ger oss nya namn, jag och många andra här i stallet minns knappt våra gamla namn.."
Jag blev förskräckt. Jag ska aldrig glömma mitt namn! ALDRIG!
DU LIEST GERADE
En gång en vildhäst
Sonstiges[GAMMAL] Damira är ett ungt frieser-sto, hon lever med sin flock. Men så en dag förändras allt..
