Solen hade precis gått upp och det lilla ljuset som strålade in genom det lilla fönstret med galler för väckte mig från sömnen. Jag öppnade ögonen försiktigt och reste mig upp. Min rygg var öm från den hårda madrassen. "Ett år" sade jag tyst för mig själv. Dagarna hade gått sakta från den dagen mina foster föräldrar inte orkade med mig så att jag hamnade här. Min depression tog över mitt liv. "Hon kommer inte klara sig länge till" hördes några röster utifrån korridoren. Jag hade slösat för många tårar här så att gråta var inget alternativ längre. I det lilla rummet fanns inte så mycket att göra utan min säng stod som vanligt i det lilla hörnet och på bordet låg den bruna boken som vanligt. En bok jag hade fått från min mamma in hon lämnade mig till socialen. Eller det är iallafall så jag minns det. Dörren öppnades och in steg Corinn. Hennes hår hade börjat bli grått och man började se rynkor i hennes panna. Hon var bara 150 lång men hade så mycket kärlek. Hon sa inget utan bara log mot mig. Hennes händer greppade tag i tallriken som hon ställde på min säng. Frukosten såg grå ut som vanligt och jag kände inte för att äta. "Du måste äta något" sa sedan bestämt och började hälla upp vatten i ett av glasen. Jag tog upp skeden men den grötaktiga massan och förde den till munnen. "Hur mår du idag?" Sade hon sedan. Som om hon inte alltid frågar den frågan. "Bra" sa jag, men både hon och jag visste att det var en lögn.
Efter frukosten gick jag en runda runt mentalsjukhuset. Sjuksköterskorna tittade på mig och viskade. De tyckte att jag var för ung för det här stället. Det fanns ingen annan som var sexton här. Jag valde att sätta mig längst in i hörnet i vardagsrummet. Folk kom och gick som vanligt men aldrig var det någon som hälsade på mig. Mina ärr på armarna och benen var mycket synliga och folket som var där äcklades. "Vad stirrar du på" skrek jag på en dam i 30-årsåldern. Hon skulle besöka en patient. Förskräckt tog hon ett steg tillbaka.
