Mobbad För Livet

kapitel 2

Jag går in genom skolans huvudentré och går mot mitt blåa skåp. Det blir svårare att andas, stegen blir tyngre och benen viker sig. Jag faller ned på det kalla vita plast golvet med en smäll framför alla elever.

Med ansiktet ned i marken hör jag skrattande folk och som klappar händerna åt mig.

Utan att titta på någon reser jag mig hastigt upp och går med raska steg till skåpet.

Vi ska tydligen ha kemi nu så jag tar ut mina kemiböcker ur mitt skåp.

Bredvid mitt skåp står en tjej som heter Moa som är ganska snygg faktiskt. Vi går i samma klass.
Jag kollar in henne..

- Äm hej..., säger hon osäkert.
- Öh... Hej , sa jag och rodnade lite.

Utan att titta på henne mer vänder jag mig om och går mot kemi salen.

- Du Emil..!?, Halv skriker något i korridoren. Jag vänder mig osäkert om och där står Moa och bara tittar på mig med ledsna ögon.

- Asså jag vet att du är mobbad och jag vet faktiskt inte varför du är det asså jag menar du ser ju liksom inte så dum ut liks...,

-Asså du Moa jag vet att jag är mobbad vi behöver inte dra upp det nu, förklarade jag.

-Men lyssna på mig bara, säger hon. Jag undrade om du kanske ville ses sen efter skolan, gå och ta en fika och bara snacka?, frågade hon.

Jag fick ett leende på mina läppar.
-Visst om du vill det så ja, men vart ska vi mötas då?, frågade jag.
-Ja jag tänkte parken utanför stadshuset, sa hon.

-Visst, ses sen då, sa jag och gick glatt iväg till kemin.

------------------------------------