Mobbad För Livet

kapitel 5

Det är kolsvart i tunneln så jag plockar upp min mobil ur jackfickan.

Med hjälp av ficklampan ser jag en skadad Oskar sitta lutad mot den kalla betong väggen.

Jag rusar fram till honom, och säger:

- Oskar! Vad har dom gjort med dig.., nej vänta du behöver inte säga något bara kom nu så går vi hem till dig, säger jag helt förtvivlad.

Jag sträcker fram handen och lutar honom mot min axel så han får stöd när han går.

Vi går i tystnad tills Oskar äntligen säger något.

- Tack, jag vet inte vad som skulle hänt om du aldrig kommer eller om du aldrig fanns med mig.

Vi kliver in i hallen men vi hinner ens inte stänga dörren innan hans mamma kommer rusande och kramar om honom.

Han stönade till för det gjorde så ont.

Annika som hon heter släpper hastigt taget.

- Vad har hänt?, frågade hon oroligt.

Oskar tittar på mig med ledsna ögon.

Jag vet vad det betyder så jag berättar  "The whole story".

Annika tittar först på mig och sedan på Oskar med stora, ledsna ögon.

- Äm.. Jag borde nog gå.., sa jag och började gå ut ur huset.

- Jaha.. ok. Men tack så hemskt mycket för att du hjälpte Oskar hem, sa Annika med gråten i halsen.

- Tack.. sss..å mycket, fick Oskar fram.
Jag log mot dem och gick.

Jaha nu hade jag räddat min väns liv. Men kommer någon rädda mitt.....

---------------------------------------

Förlåt för dåligt kapitel men jag är inte så bra. Har varit hemma hela veckan från dkolan. Är förlamad i ansiktet, så går på tabletter varje dag, i 10 dar.

Kram!!!